Börjar bli en hel del tankar som flyger runt i huvudet just nu, på något sätt borde jag få utlopp för dom men när jag väl ska komma till skott så vet jag ingen som är bäst lämpad att få höra vad det är jag har att säga.
Ska man svälja det eller ska man bara skrika det rakt ut? Det är frågan jag själv brukar få av andra och mitt svar är:
"Berätta vad det är som känns jobbigt, får man inte prata med någon så går man bara och tänker på det och då blir det bara värre".

Varför ska det vara så svårt att leva som man lär? Nu är jag i samma situation för första gången på flera år och nu är jag helt lamslagen.

Kaffe och Amy Macdonald har varit min terapi nu i några dagar men medicinen börjar att förlora sin verkan och demonerna kommer fram när jag minst anar det och när jag verkligen minst behöver det.

För några år sedan så hade det inte varit någon tvekan om vem jag hade vänt mig till, men nu känns det avlägset. Hur lite man än vill det så glider folk ifrån varandra och man blir lämnad ensam, åtminstone för en liten stund.

Det blir inte heller bättre av att julen närmar sig.
Tror inte att det finns någonting som jag avskyr mer än det. Kunde lika gärna ha satt alla vänner och släktingar i en stor ring och gett en hundralapp till den som satt till vänster om en. Det är ungefär vad jag tycker om idén om julafton, en enda stor byteshandel där man anses som en snåljåp och självisk om man inte köper några julklappar eller köper något som inte kostar lika mycket som det man fick.
Återigen, sätt er i en ring och bytt en hundralapp med varandra.
Det är det som allting handlar om, att alla måste vara med och ge även om det inte tjänar någonting till utan för att det SKA vara så!

Har försökt i yttersta mån att försöka jobba under julhelgen men det mesta verkar vara stängt då så man får väl ta och svälja stoltheten och köra runt och träffa folk man kanske inte vill träffa, ge saker till folk som kanske inte förtjänar det och verkligen avsky allting från början till slut!