Året är 2003 och Backyard Babies släpper, i mitt tycke, en riktig kanonplatta, nämligen Stockholm Syndrome.
Första singeln Minus Celsius spelas frenetiskt på radion och snart kommer även en video och en andra singel, A song for the outcast.
Nästan ingen festival i Sverige går Backyard Babies förbi och allting verkar vara upplagt för en skiva som kommer att hålla flera stycken lyssningar och folk kommer att festa till den även flera år senare.

Åtminstone för min egen generation.

Det var en riktig höjdarskiva och ja, den spelas fortfarande när det bjuds till fest i mina hemmatrakter och den håller ännu.
Men Backyard Babies har ju faktiskt släppt två stycken album till sen dess (People like people like people like us  och Backyard Babies), är inte även det skivor som bör uppmärksammas?
Klart det är så men det hela handlar inte helt om det är en bra skiva eller ej. Det mesta handlar om alla minnen kring skivan och i vilken tidpunkt den kom.
När man var 16 år och var på festival så var det givet att man skulle se Backyard Babies spela och att man skulle vråla med i de flesta texterna (vilket man ju fortfarande gör).
Nu några år senare så kan jag lyssna på Stockholm Syndrome och komma ihåg alla minnen man hade (faktum är att jag inte ens behöver lyssna, det räcker med att titta på omslaget) men den känslan finns inte på de senare skivorna.
Det senaste alstret Backyard Babies är kanske inte lika bra men likväl en riktigt bra skiva som jag lyssnat mycket på. Jag tror inte att jag kommer säga "milde, detta tar mig tillbaka!" om 3-4 år men jag kan nog tänka mig att jag gör det med Stockholm Syndrome. Men det handlar om minnen och om rätt tillfällen för att en skiva ska pratas om ett par år senare. Jag är dock helt övertygad om att generationen efter mig som precis har upptäckt Backyard Babies kommer att reagera som jag gjorde när jag var 16 år. Förhoppningsvis i alla fall, man vet ju aldrig säkert.

Sen kanske man bara är envis och bestämt sig för att "de äldre skivorna var minsann bäst" och inte ger nya skivor en lika stor chans eller att man helt enkelt inte hungrar efter ett och samma band flera år i sträck. Det finns många om i detta sammanhanget också så det finns väl egentligen inget direkt svar på varför man bemöter skivor på ett visst sätt men det är min tolkning i alla fall så det är absolut inga pekpinnar involverade utan ni får gärna säga till om ni tycker att jag har fel =)