Har fått en hel del klagomål den senaste tiden på att jag öppet sågat Metallica's senaste alster Death magnetic och att jag inte gett den en ärlig chans utan förkastat den enbart för att jag tycker gamla Metallica var bäst.

Båda ja och nej blir min respons när jag får höra detta.
Ja eftersom det är sant, jag tycker att Metallica var ett enastående band förr i tiden, vill våga gå så långt att det nog var det var dom, tillsammans med Guns N' Roses och Mötley Crüe, som jag lyssnade mest på under högstadietiden.
Nej eftersom jag faktiskt har gett Death magnetic både en, två ja till och med SJU genomlyssningar för att verkligen inte dra några förhastade slutsatser.

Det som länge varit mitt problem med "nya" Metallica (efter skivan Metallica eller Black album) stavas James Hetfield.
Sakta men säkert så har jag noterat hur melodierna bara blir mindre fantasifulla och att det täcks upp med mer vrålande och falsksång vilket verkligen genomsyrar Death magnetic.

På papperet så är det uppladdat för en riktig dunderplatta; Rick Rubin som producent (som ju trots allt har producerat storheter som Red Hot Chili Peppers, Tom Petty, Slayer osv), en "ny" bassist i form av Rob Trujillo (ny och ny, han gick ju faktiskt redan 2003 i samband med kalkonplattan St. Anger), en nykter James Hetfield och ett band som gått ut med att de känner sig hungrigare än någonsin och att de nu ska återgå till sina rötter.

Detta låter ju faktiskt underbart. Till och med jag blev glad när jag hörde detta och blev genast väldigt nyfiken och förväntansfull!

The day that never comes släpptes som första singel i slutet av augusti och spelades flitigt i radio.
Introt är inte dåligt, men sekunden låten väl kommer igång så tappar jag allt intresse.
Min första funderingar var följande:
* Låter hela skivan såhär?
* Är verkligen detta det bästa ljudet världens största hårdrocksband kan knåpa ihop?
* Sjunger James verkligen såhär tråkigt numera?

Sorgligt men sant så var svaret Ja på de två sista frågorna, hur lite jag än ville tro på det.

Lyssnade idag igenom hela skivan en sista gång efter att ha haft en månads uppehåll för att se om det fanns något som väckte intresse eller den gamle Metallicabeundraren i mig.
Faktum är att jag hittat några saker som faktiskt fastnade men även saker som jag verkligen inte kan blunda för utan som verkligen bara är irritationsmoment.

Bra saker:
* Det finns några riktigt sköna riff här och där som bara Metallica skulle kunna skapa.
* The Judas kiss är en låt som jag kan lyssna på från början till slut.
* De ljög inte, de HAR återgått någorlunda till sina rötter.

Dåliga saker:
* Trummorna. Saknar tyngden och drivet, låter bara torrt och sterilt.
* De minnesvärda (nästintill episka) solona har ersatts med tråkiga skalor med massor av whawha ovanpå, suck.
* James Hetfield vrålar sig igenom en hel skiva och känns bara som en högljudd mattelärare.
* Det finns ingenting som får mig att tänka "de är tillbaka" eller "wow, detta var riktigt bra".

Nu har jag, enligt mig själv åtminstone, varit enormt öppen och verkligen försökt att tycka om denna skivan men jag tror att det är kört. Jag vidhåller fortfarande att Metallica borde ha lagt ner vid mitten av 90-talet för de är inte som vin; de blir INTE bättre med åren, tyvärr.

Väntar fortfarande på dagen de släpper en sista skiva som verkligen knockar mig och får mig att känna mig som på högstadiet igen.
Men för att citera gubbarna lite så är det nog en dag som aldrig kommer.