Suck, nu får det banne mig vara nog. Det är nog dags för mig att klarlägga några saker angående en av mina närmaste hjärtevänner och hon går under namnet whiskey.

Under de senaste åren har jag stött på många olika sorter, dock har alltid de skotska sorterna varit de som attraherat mig mest, utan att ta i allt för mycket. Amerikansk och kanadensisk har aldrig varit min grej, tycker inte ens att det borde få kallas whiskey.

Det är just därför jag inte alls gillar att beställa whiskey efter en spelning för då kommer instinktivt den där tanken i bartenderns huvud "Han spelar ju i ett hårdrocksband, då är det Jack Daniels han vill ha".
Nej, det vill jag inte, då kan jag hellre vara utan.

Därmed tar jag död på den gamla myten om att alla hårdrockare dricker Jack Daniels och Jim Beam. Det är förvisso rock n' roll och ballt med den klassiska JDloggan men det är verkligen inte gott.

Ska jag ha en whiskey i baren så letar jag direkt efter min älskling, en 12-årig Islay Bowmore. Ge mig en 4 och jag håller mig glad i alla fall en timme, det är meningen att man ska njuta av det också. Vill jag dricka mig full så blir det Grants eller Famous Grouse (dock är Black Grouse godare), där behöver man ju inte knussla direkt.

Olikt många andra så tycker jag inte heller om att blanda ut whiskey med cola, det känns som ett riktigt dåligt sätt att förstöra whiskey på. Dock har jag inget emot att få en skvätt i kaffe, det värmer gott i själen.
Is är inte heller något jag brukar ha, men ibland kan det vara behagligt med en skvätt vatten. Ibland kan det bli lite torrt, så det skadar ju inte.

Det kan tyckas att jag är lite snobbig och löjligt påläst men det kan ju diskuteras. Jag har bara fasta ståndpunkter när det gäller whiskey.

Favoriter just nu:
1. Highland Park 12-årig
2. Bowmore Islay 12-årig
3. Glenfiddich 12-årig