Nudity is not a crime - Too funky for your own good
2009-03-22 klockan 21:26:36
Andra bandet för mig att recensera är Varbergs stolthet Nudity is not a crime (förkortar det till NINAC för min egen bekvämlighets skull) och denna gången var det faktiskt jag själv som frågade om jag fick recensera dom då jag råkat hitta deras myspace och direkt fått upp örenen för deras högenergiska funkrock. De tyckte att det hade varit roligt med en recension och skickade mig låtarna från deras senaste EP Too funky for your own good.
NINAC består av Jim (sång), Markus (bas), Victor (gitarr) och Henke (trummor).
Jag har varit lite dålig på att hitta någon information om bandet men om jag skulle dra på med en vild gissning så har dessa grabbar spelat tillsammans ett bra tag, om inte som NINAC så åtminstone i andra projekt, för det var längesen jag hörde ett band som var så pass samspelt och som verkligen matchar varandra så pass bra!
Too funky for your own good innehåller 4 låtar med följande ordning:
Redan i första låten, White trash babysitter, så sätts ribban högt och den där samspeltheten jag pratade om i början visar sig väldigt tydligt. Mäktiga basgångar avlöser sig (vilket kommer att genomsyra alla låtar) och de väldigt diskanta funkriffen får nackhåret att stå, detta är VÄLDIGT bra i mina öron!
Jag får en Red Hot Chili Pepperskänsla i refrängen, raka ackord och en hög körstämma för att sedan återgå till de ultrafunkiga riffen, igen. I slutet av denna låt introduceras en akustisk gitarr och en del där sångaren Jim pratar om att detta var historien om denna white trash babysitter. Man kan bara dra på smilbanden.
When I'm done with you kör på i samma anda, utan att för den sakens skull kännas upprepande. Här matas ännu fler tighta partier in och man blir bara mer och mer imponerad, framför allt hur tight det är och hur pass bra ljudet är.
Detta är också den enda låten med ett gitarrsolo där wha-whapedalen spelat en betydelsefull roll och lyfter låten ännu högre!
Race in space är egentligen onödig att skriva om, då det är som jag nämnde innan "bara" en övergång till nästa låt och jag blir faktiskt glad över att NINAC har låtit detta få ett eget spår och inte innan en låt, så att man slipper att behöva spola framåt om man inte vill höra det. Personligen tycker jag bara ljud innan låtar tappar sin charm redan efter fjärde lyssningen.
Sista låten i ordningen är Iop som jag tycker är väldigt bra men jag saknar en refräng, då det mest är vers och en massa riffande. Men man måste ju ha låtar som sticker ut också, som den gör. Riffen är som vanligt inte dåliga utan leverar den sortens högenergisk funkrock som jag älskar (Too funky for your own good, det vill jag lova!).
Låten är kort, det är därför det förbryllar mig något när jag ser att spåret är 12 minuter långt men spolar man framåt lite mindre än 5 minuter så får man höra en akustisk låt där bandet spelar, enligt egen utsago, under alkoholens påverkan. Den känns 60-tal med sitt enkla trumkomp, 3 ackord, muntra basgångar och högstämmiga körer i refrängerna. Det är synd att det inte blev en "riktig" låt då den är bra men inte inspelad med samma allvar som de andra låtarna. Det svajar lite med tightheten och det är lite falsksång men jag har överseende med detta, det är trots allt en fyllelåt och efter att ha hört mig själv spela berusad så vet jag att allting inte klaffar då.
Jag har nu lyssnat på Too funky for your own good 5 gånger och jag blir lika imponerad varje gång. Låtarna är väl genomtänkta och just eftersom det bara är en EP så lämnas jag med en känsla av att bara ha mer, för detta är riktigt bra. Känns som att lyssna på Red Hot Chili Peppers under Mother's milkeran fast med lite mer rockkänsla. Alla medlemmarna kompletterar varandra otroligt bra och det märks att de har spenderat X antal timmar i replokalen, för detta är väldigt bra!
Fick veta i ett mail att bandet just nu är i full gång med att mastra/mixa en ny EP och att jag fick recensera den när den är klar, vilket jag väldigt gärna gör! Kommer bli mycket roligt att få höra hur det nya låter, tills dess så kommer jag nog att spela sönder denna EP'n först!
NINAC består av Jim (sång), Markus (bas), Victor (gitarr) och Henke (trummor).
Jag har varit lite dålig på att hitta någon information om bandet men om jag skulle dra på med en vild gissning så har dessa grabbar spelat tillsammans ett bra tag, om inte som NINAC så åtminstone i andra projekt, för det var längesen jag hörde ett band som var så pass samspelt och som verkligen matchar varandra så pass bra!
Too funky for your own good innehåller 4 låtar med följande ordning:
- White trash babysitter
- When I'm done with you
- Race in space
- Iop
Redan i första låten, White trash babysitter, så sätts ribban högt och den där samspeltheten jag pratade om i början visar sig väldigt tydligt. Mäktiga basgångar avlöser sig (vilket kommer att genomsyra alla låtar) och de väldigt diskanta funkriffen får nackhåret att stå, detta är VÄLDIGT bra i mina öron!
Jag får en Red Hot Chili Pepperskänsla i refrängen, raka ackord och en hög körstämma för att sedan återgå till de ultrafunkiga riffen, igen. I slutet av denna låt introduceras en akustisk gitarr och en del där sångaren Jim pratar om att detta var historien om denna white trash babysitter. Man kan bara dra på smilbanden.
When I'm done with you kör på i samma anda, utan att för den sakens skull kännas upprepande. Här matas ännu fler tighta partier in och man blir bara mer och mer imponerad, framför allt hur tight det är och hur pass bra ljudet är.
Detta är också den enda låten med ett gitarrsolo där wha-whapedalen spelat en betydelsefull roll och lyfter låten ännu högre!
Race in space är egentligen onödig att skriva om, då det är som jag nämnde innan "bara" en övergång till nästa låt och jag blir faktiskt glad över att NINAC har låtit detta få ett eget spår och inte innan en låt, så att man slipper att behöva spola framåt om man inte vill höra det. Personligen tycker jag bara ljud innan låtar tappar sin charm redan efter fjärde lyssningen.
Sista låten i ordningen är Iop som jag tycker är väldigt bra men jag saknar en refräng, då det mest är vers och en massa riffande. Men man måste ju ha låtar som sticker ut också, som den gör. Riffen är som vanligt inte dåliga utan leverar den sortens högenergisk funkrock som jag älskar (Too funky for your own good, det vill jag lova!).
Låten är kort, det är därför det förbryllar mig något när jag ser att spåret är 12 minuter långt men spolar man framåt lite mindre än 5 minuter så får man höra en akustisk låt där bandet spelar, enligt egen utsago, under alkoholens påverkan. Den känns 60-tal med sitt enkla trumkomp, 3 ackord, muntra basgångar och högstämmiga körer i refrängerna. Det är synd att det inte blev en "riktig" låt då den är bra men inte inspelad med samma allvar som de andra låtarna. Det svajar lite med tightheten och det är lite falsksång men jag har överseende med detta, det är trots allt en fyllelåt och efter att ha hört mig själv spela berusad så vet jag att allting inte klaffar då.
Jag har nu lyssnat på Too funky for your own good 5 gånger och jag blir lika imponerad varje gång. Låtarna är väl genomtänkta och just eftersom det bara är en EP så lämnas jag med en känsla av att bara ha mer, för detta är riktigt bra. Känns som att lyssna på Red Hot Chili Peppers under Mother's milkeran fast med lite mer rockkänsla. Alla medlemmarna kompletterar varandra otroligt bra och det märks att de har spenderat X antal timmar i replokalen, för detta är väldigt bra!
Fick veta i ett mail att bandet just nu är i full gång med att mastra/mixa en ny EP och att jag fick recensera den när den är klar, vilket jag väldigt gärna gör! Kommer bli mycket roligt att få höra hur det nya låter, tills dess så kommer jag nog att spela sönder denna EP'n först!
Kommentarer
Trackback
