Nudity is not a crime - Too funky for your own good

Andra bandet för mig att recensera är Varbergs stolthet Nudity is not a crime (förkortar det till NINAC för min egen bekvämlighets skull) och denna gången var det faktiskt jag själv som frågade om jag fick recensera dom då jag råkat hitta deras myspace och direkt fått upp örenen för deras högenergiska funkrock. De tyckte att det hade varit roligt med en recension och skickade mig låtarna från deras senaste EP Too funky for your own good.
NINAC består av Jim (sång), Markus (bas), Victor (gitarr) och Henke (trummor).
Jag har varit lite dålig på att hitta någon information om bandet men om jag skulle dra på med en vild gissning så har dessa grabbar spelat tillsammans ett bra tag, om inte som NINAC så åtminstone i andra projekt, för det var längesen jag hörde ett band som var så pass samspelt och som verkligen matchar varandra så pass bra!

Too funky for your own good innehåller 4 låtar med följande ordning:

  • White trash babysitter
  • When I'm done with you
  • Race in space
  • Iop
Var lite osäker på om jag skulle skriva 3 eller 4 låtar då Race in space är mer av en övergång på 39 sekunder till Iop men nu fick det bli en låt ändå, annars kommer nog bara någon poängtera att jag "missat" den, vilket jag inte vill

Redan i första låten, White trash babysitter, så sätts ribban högt och den där samspeltheten jag pratade om i början visar sig väldigt tydligt. Mäktiga basgångar avlöser sig (vilket kommer att genomsyra alla låtar) och de väldigt diskanta funkriffen får nackhåret att stå, detta är VÄLDIGT bra i mina öron!
Jag får en Red Hot Chili Pepperskänsla i refrängen, raka ackord och en hög körstämma för att sedan återgå till de ultrafunkiga riffen, igen. I slutet av denna låt introduceras en akustisk gitarr och en del där sångaren Jim pratar om att detta var historien om denna white trash babysitter. Man kan bara dra på smilbanden.
When I'm done with you kör på i samma anda, utan att för den sakens skull kännas upprepande. Här matas ännu fler tighta partier in och man blir bara mer och mer imponerad, framför allt hur tight det är och hur pass bra ljudet är.
Detta är också den enda låten med ett gitarrsolo där wha-whapedalen spelat en betydelsefull roll och lyfter låten ännu högre!
Race in space är egentligen onödig att skriva om, då det är som jag nämnde innan "bara" en övergång till nästa låt och jag blir faktiskt glad över att NINAC har låtit detta få ett eget spår och inte innan en låt, så att man slipper att behöva spola framåt om man inte vill höra det. Personligen tycker jag bara ljud innan låtar tappar sin charm redan efter fjärde lyssningen.
Sista låten i ordningen är Iop som jag tycker är väldigt bra men jag saknar en refräng, då det mest är vers och en massa riffande. Men man måste ju ha låtar som sticker ut också, som den gör. Riffen är som vanligt inte dåliga utan leverar den sortens högenergisk funkrock som jag älskar (Too funky for your own good, det vill jag lova!).
Låten är kort, det är därför det förbryllar mig något när jag ser att spåret är 12 minuter långt men spolar man framåt lite mindre än 5 minuter så får man höra en akustisk låt där bandet spelar, enligt egen utsago, under alkoholens påverkan. Den känns 60-tal med sitt enkla trumkomp, 3 ackord, muntra basgångar och högstämmiga körer i refrängerna. Det är synd att det inte blev en "riktig" låt då den är bra men inte inspelad med samma allvar som de andra låtarna. Det svajar lite med tightheten och det är lite falsksång men jag har överseende med detta, det är trots allt en fyllelåt och efter att ha hört mig själv spela berusad så vet jag att allting inte klaffar då.

Jag har nu lyssnat på Too funky for your own good 5 gånger och jag blir lika imponerad varje gång. Låtarna är väl genomtänkta och just eftersom det bara är en EP så lämnas jag med en känsla av att bara ha mer, för detta är riktigt bra. Känns som att lyssna på Red Hot Chili Peppers under Mother's milkeran fast med lite mer rockkänsla. Alla medlemmarna kompletterar varandra otroligt bra och det märks att de har spenderat X antal timmar i replokalen, för detta är väldigt bra!
Fick veta i ett mail att bandet just nu är i full gång med att mastra/mixa en ny EP och att jag fick recensera den när den är klar, vilket jag väldigt gärna gör! Kommer bli mycket roligt att få höra hur det nya låter, tills dess så kommer jag nog att spela sönder denna EP'n först!


Betyg:



Mudpusher - Interest of Conflict

Mudpusher är det första bandet som kontaktade mig angående en recension och självklart åtog jag mig uppgiften.

Mudpusher är ett relativt nystartat band som föddes i Stockholm i Januari 2008 där Alexander (sång), Martin (gitarr), Kimberly (sång) och Kim (trummor) räknas till originalmedlemmar. En månad senare rekryteras Kalle (gitarr) och Jonny (bas) för att göra uppsättningen komplett!
Namnet sägs ha uppkommit genom att medlemmarna slog ihop två ord som de tyckte lät bra och som passade till musiken, som är en slags crossovermetal där band som Fear Factory och Meshugga räknas som influenser.

Interest of Conflict är en 6spårig demo med följande låtordning:

  • Turning machine
  • Vortex
  • Watch me ascend
  • Our frontline
  • Fingerprint
  • 1939

Demon klockar in på strax över 21 minuter och när man lyssnar på brutal musik, som detta är, så är det alldeles lagom. Det ska vara rena rama käftsmällen som lämnar lyssnaren överraskad och bönande om mer.
Det som skiljer Mudpusher från många andra metalakter deras användning utav 2 sångare där den ena är kvinna. Det används harmonier med growl och ren sång som gör det hela väldigt intressant och nytt, som t.ex. i början av verserna på Vortex. Jag kan tyvärr inte säga att det håller i det långa loppet, då Kimberlys röst är rätt tråkig och aldrig direkt lyfter, det behövs lite styrka.
Refrängen i Watch me ascend innehåller enbart sång från Kimberly vilket är ett bra sätt att lyfta fram refrängen. Bryggan i denna låt är även väldigt bra, piano och stråkar tillsammans med ett kort tal skiljer detta spår avsevärt från de andra låtarna.
Our frontline känns i all välmening lite onödig, finns ingen som direkt lyfter utan det är ett frenetiskt pumpande på ett och samma riff. På ett sätt ganska skönt då de andra spåren har många sköna riff och intressanta taktbyten, men detta är i det tråkigaste laget.

I det stora hela är Interest of conflict en helt ok demo, variationen är inte stor men som jag nämnde i början så är detta en käftsmäll av brutal metal och då är i alla fall inte jag i behov av en massa varierande låtar. Men för den sakens skull så betyder det inte att alltid är bra, då de flesta av de 6 spåren känns lite väl lika varandra där ett brutalt gitarrtuggande och growlsång genomsyrar alla låtarna. Det hände vid något tillfälle att jag inte visste att det var en ny låt som hade börjat och det är inget bra tecken.
Det finns dock en hel del bra riff och sköna partier som verkligen fångar mig och det är också det som räddar demon och därför får ett godkänt betyg. Jag hoppas att få höra mer av Mudpusher i framtiden och att de då tagit mina ord åt sig.



Betyg:



http://www.mudpusher.net/#awp
http://www.myspace.com/mudpushersweden

RSS 2.0