Städnoja och diverse huvudbry
2009-03-27 klockan 21:00:29
Det sägs att vissa människor använder sig av olika sätt som terapi. Jag vet folk som får för sig att möblera om i lägenheten och vissa måste ha kliniskt rent och kan ägna flera timmar/dagar åt att städa.
Jag tillhör den sistnämnda kategorin utan tvekan. Trodde aldrig att jag skulle få för mig att städa i 3 timmar på en fredagskväll i terapeutiskt syfte men jag upphör nog aldrig att förvåna, inte minst mig själv.
Vad behöver jag då terapi för? Om jag ska citera Nicole så får det vara "det är mycket som är på gång just nu i ditt liv" och jag kan nog inte göra något annat än att hålla med! I höst är det jag som sitter i skolbänken, om det så är högskola eller Komvux spelar ingen roll bara jag får tummen ur och tar upp mina studier igen. Ska dessutom flytta ifrån vår gamla lägenhet till en annan som befinner sig i centrala Sölvesborg (att slippa min idiotiske granne kommer för mig bli enorm lättnad).
Kanske inte är så mycket till huvudbry egentligen men för någon som bara har jobbat, festat, repat de senaste två åren så blir det en stor omväxling som jag helt och hållet omfamnar med öppna armar.
Imorgon blir det repning, kanske i den nya replokalen om det vill sig väl. i "värsta" fall så blir det i den gamla om vi nu inte orkar flytta över all utrustning. Sedan på kvällen blir det första bandfesten med Robin och första festen i Anders nya lägenhet så det ska bli spännande!
Väntar nu på att Nicole ska ringa och säga att jag ska hämta henne i Krokås, vill öppna min flaska med Glen Fiddich. Hoppas det inte blir allt för sent
Jag tillhör den sistnämnda kategorin utan tvekan. Trodde aldrig att jag skulle få för mig att städa i 3 timmar på en fredagskväll i terapeutiskt syfte men jag upphör nog aldrig att förvåna, inte minst mig själv.
Vad behöver jag då terapi för? Om jag ska citera Nicole så får det vara "det är mycket som är på gång just nu i ditt liv" och jag kan nog inte göra något annat än att hålla med! I höst är det jag som sitter i skolbänken, om det så är högskola eller Komvux spelar ingen roll bara jag får tummen ur och tar upp mina studier igen. Ska dessutom flytta ifrån vår gamla lägenhet till en annan som befinner sig i centrala Sölvesborg (att slippa min idiotiske granne kommer för mig bli enorm lättnad).
Kanske inte är så mycket till huvudbry egentligen men för någon som bara har jobbat, festat, repat de senaste två åren så blir det en stor omväxling som jag helt och hållet omfamnar med öppna armar.
Imorgon blir det repning, kanske i den nya replokalen om det vill sig väl. i "värsta" fall så blir det i den gamla om vi nu inte orkar flytta över all utrustning. Sedan på kvällen blir det första bandfesten med Robin och första festen i Anders nya lägenhet så det ska bli spännande!
Väntar nu på att Nicole ska ringa och säga att jag ska hämta henne i Krokås, vill öppna min flaska med Glen Fiddich. Hoppas det inte blir allt för sent
Tål att tänkas på
2009-03-25 klockan 02:40:18
11 minuter och 40 sekunder. Så lång/kort tid tar det mig att gå till jobbet, från det att jag stängt ytterdörren till att jag nått upp till omklädningsrummet. Detta kollade jag upp nu idag efter att i flera dagar ha läst och hört om diverse sätt man kan förbättra miljön enbart genom att ändra på lite småsaker i sin egen tillvaro, vilket jag tycker är bra. Bara för att man tänker på miljön innebär det INTE att man måste vara någon skäggig hippie som går runt med "Rädda en val, vägra äta kött" plakat och betalar halva lönen till Greenpeace. Det är inte den vägen JAG vill gå i alla fall.
Skälet till att jag tog tiden var för att det finns folk som bor exakt lika långt/kort ifrån jobbet men som ändå väljer att för bekvämlighetens skull ta bilen så att de kan spara de där viktiga 8 minuterna.
Jättebra, duktigt jobbat!
Det som retar gallfeber på mig är dock när nämnda personer (några av dom åtminstone) tycker att det tar så'n tid att skrapa bort frosten från bilrutan och att bensinen är så himlans dyr och ovanpå detta klaga på att ingen verkar bry sig att miljön går käpprätt åt helvete och att ingen bryr sig. Herregud.
Jag är ingen miljövän i det aspektet att jag alltid utför miljövänliga handlingar, jag köper take-awaykaffe ibland och tar bilen när jag ska handla, men jag skulle aldrig få för mig att ta bilen till jobbet. För det första sliter det bara extra på bilen och den förbrukar mer bensin och för det andra för att det inte är så pass mycket tid man tjänar egentligen.
Den största miljöboven vi har, och det förnekas av många men det börjar bli dags att öppna ögonen, är köttindustrin. Att äta vegetariskt en gång i veckan skadar faktiskt ingen (snarare tvärtom, är väldigt hälsosamt) och det gör en stor skillnad. Har en bekant, inga namn, som varit öppet emot vegetarisk kost och påpekat att kött minsann var det enda som gällde. När denne smakade på min vegetariska färs och spaghetti så lät det dock annorlunda, men jag valde att inget säga.
Att byta ut vanliga glödlampor mot lågenergilampor har i mitt fall visat sig vara väldigt lönsamt då jag inte bytt den jag har på ett år, vilket jag inte kan säga om de andra lamporna så när jag och Nicole flyttar så kommer jag att införskaffa fler, står högt upp på listan! Kan väl i samma veva påpeka att det även är bra för både miljön och din plånbok att stänga av all elektronik under natten då den inte används.
Suck, fan vad man kan låta gnällig när man är trött men jag har banne mig skäl till det. Jag vill inte gärna stämplas som hippie när man spelar i ett hårdrocksband men som titeln avslöjar, det finns några saker i det jag skrivit som tåls att tänka på.
Skälet till att jag tog tiden var för att det finns folk som bor exakt lika långt/kort ifrån jobbet men som ändå väljer att för bekvämlighetens skull ta bilen så att de kan spara de där viktiga 8 minuterna.
Jättebra, duktigt jobbat!
Det som retar gallfeber på mig är dock när nämnda personer (några av dom åtminstone) tycker att det tar så'n tid att skrapa bort frosten från bilrutan och att bensinen är så himlans dyr och ovanpå detta klaga på att ingen verkar bry sig att miljön går käpprätt åt helvete och att ingen bryr sig. Herregud.
Jag är ingen miljövän i det aspektet att jag alltid utför miljövänliga handlingar, jag köper take-awaykaffe ibland och tar bilen när jag ska handla, men jag skulle aldrig få för mig att ta bilen till jobbet. För det första sliter det bara extra på bilen och den förbrukar mer bensin och för det andra för att det inte är så pass mycket tid man tjänar egentligen.
Den största miljöboven vi har, och det förnekas av många men det börjar bli dags att öppna ögonen, är köttindustrin. Att äta vegetariskt en gång i veckan skadar faktiskt ingen (snarare tvärtom, är väldigt hälsosamt) och det gör en stor skillnad. Har en bekant, inga namn, som varit öppet emot vegetarisk kost och påpekat att kött minsann var det enda som gällde. När denne smakade på min vegetariska färs och spaghetti så lät det dock annorlunda, men jag valde att inget säga.
Att byta ut vanliga glödlampor mot lågenergilampor har i mitt fall visat sig vara väldigt lönsamt då jag inte bytt den jag har på ett år, vilket jag inte kan säga om de andra lamporna så när jag och Nicole flyttar så kommer jag att införskaffa fler, står högt upp på listan! Kan väl i samma veva påpeka att det även är bra för både miljön och din plånbok att stänga av all elektronik under natten då den inte används.
Suck, fan vad man kan låta gnällig när man är trött men jag har banne mig skäl till det. Jag vill inte gärna stämplas som hippie när man spelar i ett hårdrocksband men som titeln avslöjar, det finns några saker i det jag skrivit som tåls att tänka på.
Nudity is not a crime - Too funky for your own good
2009-03-22 klockan 21:26:36
Andra bandet för mig att recensera är Varbergs stolthet Nudity is not a crime (förkortar det till NINAC för min egen bekvämlighets skull) och denna gången var det faktiskt jag själv som frågade om jag fick recensera dom då jag råkat hitta deras myspace och direkt fått upp örenen för deras högenergiska funkrock. De tyckte att det hade varit roligt med en recension och skickade mig låtarna från deras senaste EP Too funky for your own good.
NINAC består av Jim (sång), Markus (bas), Victor (gitarr) och Henke (trummor).
Jag har varit lite dålig på att hitta någon information om bandet men om jag skulle dra på med en vild gissning så har dessa grabbar spelat tillsammans ett bra tag, om inte som NINAC så åtminstone i andra projekt, för det var längesen jag hörde ett band som var så pass samspelt och som verkligen matchar varandra så pass bra!
Too funky for your own good innehåller 4 låtar med följande ordning:
Redan i första låten, White trash babysitter, så sätts ribban högt och den där samspeltheten jag pratade om i början visar sig väldigt tydligt. Mäktiga basgångar avlöser sig (vilket kommer att genomsyra alla låtar) och de väldigt diskanta funkriffen får nackhåret att stå, detta är VÄLDIGT bra i mina öron!
Jag får en Red Hot Chili Pepperskänsla i refrängen, raka ackord och en hög körstämma för att sedan återgå till de ultrafunkiga riffen, igen. I slutet av denna låt introduceras en akustisk gitarr och en del där sångaren Jim pratar om att detta var historien om denna white trash babysitter. Man kan bara dra på smilbanden.
When I'm done with you kör på i samma anda, utan att för den sakens skull kännas upprepande. Här matas ännu fler tighta partier in och man blir bara mer och mer imponerad, framför allt hur tight det är och hur pass bra ljudet är.
Detta är också den enda låten med ett gitarrsolo där wha-whapedalen spelat en betydelsefull roll och lyfter låten ännu högre!
Race in space är egentligen onödig att skriva om, då det är som jag nämnde innan "bara" en övergång till nästa låt och jag blir faktiskt glad över att NINAC har låtit detta få ett eget spår och inte innan en låt, så att man slipper att behöva spola framåt om man inte vill höra det. Personligen tycker jag bara ljud innan låtar tappar sin charm redan efter fjärde lyssningen.
Sista låten i ordningen är Iop som jag tycker är väldigt bra men jag saknar en refräng, då det mest är vers och en massa riffande. Men man måste ju ha låtar som sticker ut också, som den gör. Riffen är som vanligt inte dåliga utan leverar den sortens högenergisk funkrock som jag älskar (Too funky for your own good, det vill jag lova!).
Låten är kort, det är därför det förbryllar mig något när jag ser att spåret är 12 minuter långt men spolar man framåt lite mindre än 5 minuter så får man höra en akustisk låt där bandet spelar, enligt egen utsago, under alkoholens påverkan. Den känns 60-tal med sitt enkla trumkomp, 3 ackord, muntra basgångar och högstämmiga körer i refrängerna. Det är synd att det inte blev en "riktig" låt då den är bra men inte inspelad med samma allvar som de andra låtarna. Det svajar lite med tightheten och det är lite falsksång men jag har överseende med detta, det är trots allt en fyllelåt och efter att ha hört mig själv spela berusad så vet jag att allting inte klaffar då.
Jag har nu lyssnat på Too funky for your own good 5 gånger och jag blir lika imponerad varje gång. Låtarna är väl genomtänkta och just eftersom det bara är en EP så lämnas jag med en känsla av att bara ha mer, för detta är riktigt bra. Känns som att lyssna på Red Hot Chili Peppers under Mother's milkeran fast med lite mer rockkänsla. Alla medlemmarna kompletterar varandra otroligt bra och det märks att de har spenderat X antal timmar i replokalen, för detta är väldigt bra!
Fick veta i ett mail att bandet just nu är i full gång med att mastra/mixa en ny EP och att jag fick recensera den när den är klar, vilket jag väldigt gärna gör! Kommer bli mycket roligt att få höra hur det nya låter, tills dess så kommer jag nog att spela sönder denna EP'n först!
NINAC består av Jim (sång), Markus (bas), Victor (gitarr) och Henke (trummor).
Jag har varit lite dålig på att hitta någon information om bandet men om jag skulle dra på med en vild gissning så har dessa grabbar spelat tillsammans ett bra tag, om inte som NINAC så åtminstone i andra projekt, för det var längesen jag hörde ett band som var så pass samspelt och som verkligen matchar varandra så pass bra!
Too funky for your own good innehåller 4 låtar med följande ordning:
- White trash babysitter
- When I'm done with you
- Race in space
- Iop
Redan i första låten, White trash babysitter, så sätts ribban högt och den där samspeltheten jag pratade om i början visar sig väldigt tydligt. Mäktiga basgångar avlöser sig (vilket kommer att genomsyra alla låtar) och de väldigt diskanta funkriffen får nackhåret att stå, detta är VÄLDIGT bra i mina öron!
Jag får en Red Hot Chili Pepperskänsla i refrängen, raka ackord och en hög körstämma för att sedan återgå till de ultrafunkiga riffen, igen. I slutet av denna låt introduceras en akustisk gitarr och en del där sångaren Jim pratar om att detta var historien om denna white trash babysitter. Man kan bara dra på smilbanden.
When I'm done with you kör på i samma anda, utan att för den sakens skull kännas upprepande. Här matas ännu fler tighta partier in och man blir bara mer och mer imponerad, framför allt hur tight det är och hur pass bra ljudet är.
Detta är också den enda låten med ett gitarrsolo där wha-whapedalen spelat en betydelsefull roll och lyfter låten ännu högre!
Race in space är egentligen onödig att skriva om, då det är som jag nämnde innan "bara" en övergång till nästa låt och jag blir faktiskt glad över att NINAC har låtit detta få ett eget spår och inte innan en låt, så att man slipper att behöva spola framåt om man inte vill höra det. Personligen tycker jag bara ljud innan låtar tappar sin charm redan efter fjärde lyssningen.
Sista låten i ordningen är Iop som jag tycker är väldigt bra men jag saknar en refräng, då det mest är vers och en massa riffande. Men man måste ju ha låtar som sticker ut också, som den gör. Riffen är som vanligt inte dåliga utan leverar den sortens högenergisk funkrock som jag älskar (Too funky for your own good, det vill jag lova!).
Låten är kort, det är därför det förbryllar mig något när jag ser att spåret är 12 minuter långt men spolar man framåt lite mindre än 5 minuter så får man höra en akustisk låt där bandet spelar, enligt egen utsago, under alkoholens påverkan. Den känns 60-tal med sitt enkla trumkomp, 3 ackord, muntra basgångar och högstämmiga körer i refrängerna. Det är synd att det inte blev en "riktig" låt då den är bra men inte inspelad med samma allvar som de andra låtarna. Det svajar lite med tightheten och det är lite falsksång men jag har överseende med detta, det är trots allt en fyllelåt och efter att ha hört mig själv spela berusad så vet jag att allting inte klaffar då.
Jag har nu lyssnat på Too funky for your own good 5 gånger och jag blir lika imponerad varje gång. Låtarna är väl genomtänkta och just eftersom det bara är en EP så lämnas jag med en känsla av att bara ha mer, för detta är riktigt bra. Känns som att lyssna på Red Hot Chili Peppers under Mother's milkeran fast med lite mer rockkänsla. Alla medlemmarna kompletterar varandra otroligt bra och det märks att de har spenderat X antal timmar i replokalen, för detta är väldigt bra!
Fick veta i ett mail att bandet just nu är i full gång med att mastra/mixa en ny EP och att jag fick recensera den när den är klar, vilket jag väldigt gärna gör! Kommer bli mycket roligt att få höra hur det nya låter, tills dess så kommer jag nog att spela sönder denna EP'n först!
Termen allätare
2009-03-21 klockan 12:37:53
Har nu varit vaken i över 6 timmar och jag hann bara sova lika många nu inatt. Men jag är ändå inte trött och jag har nog inte varit såhär kreativ på hur länge som helst! Man kanske inte är nattmänniska trots allt, även om de flesta idéerna jag kommer på föds på natten.
Skrev en låttext jag blev väldigt nöjd med, vill inte lägga upp den här utifall någon får för sig att sno den.
Kom idag på att när någon svarar att de är allätare när det gäller musik så anser jag personen som någon som inte är direkt intresserad utav musik. Oftast så gillar de inte artister utan bara särskilda låtar. Så om man kommer hem till dom så hittar man inte originalskivor i samling, åh nej, utan det är kanske 20 stycken brända samlingsskivor med blandade artister med allt från Metallica till Bob Marley.
Jag kan verkligen inte förstå det, hur kan man INTE vara intresserad utav musik? Jag har närmare 400 cdskivor (original) och jag hungrar alltid efter fler. Jag kan bara inte fatta att någon hör en bra låt med ett band på radio, sedan laddar de ner enbart den låten och sedan får det vara bra. De bryr sig inte om att kolla om artisten i fråga har fler bra låtar utan det är bra med den enskilda. Sedan spelas den frenetiskt ett tag och sedan blir det bara ett spår i mängden på datorn för att sedan kastas som en använd näsduk. Det är rätt sorgligt om jag ska vara fullkomligt uppriktig.
Jag har frågat folk som kallat sig för allätare om varför de inte bryr sig om att kolla upp artister närmare, det kan ju finnas låtar de gillar bättre eller rentav hela album.
"Nej jag vill inte bli besviken." har svaret varit en gång.
"Vadå besviken?" undrar jag
"Ja du vet, man tycker en låt är bra och sedan kollar man ifall det finns andra låtar som är bra men så hör man en dålig och då kanske man tycker att den som var bra också är dålig, förstår du?"
Nej jag förstår inte alls. Artister kan faktiskt göra dåliga/sämre låtar, det är en mänsklig faktor likaså att man tycker olika om olika låtar. Jag har dock gett upp det här att försöka öppna en helt ny värld för dessa allätare men kampen går vidare!
En annan dag...
"If you put Yngwie Malmsteen up against Paul McCartney in a guitar duel, Yngwie Malmsteen would shred the shit out of McCartney but McCartney has obviously
written way better songs".
Skrev en låttext jag blev väldigt nöjd med, vill inte lägga upp den här utifall någon får för sig att sno den.
Kom idag på att när någon svarar att de är allätare när det gäller musik så anser jag personen som någon som inte är direkt intresserad utav musik. Oftast så gillar de inte artister utan bara särskilda låtar. Så om man kommer hem till dom så hittar man inte originalskivor i samling, åh nej, utan det är kanske 20 stycken brända samlingsskivor med blandade artister med allt från Metallica till Bob Marley.
Jag kan verkligen inte förstå det, hur kan man INTE vara intresserad utav musik? Jag har närmare 400 cdskivor (original) och jag hungrar alltid efter fler. Jag kan bara inte fatta att någon hör en bra låt med ett band på radio, sedan laddar de ner enbart den låten och sedan får det vara bra. De bryr sig inte om att kolla om artisten i fråga har fler bra låtar utan det är bra med den enskilda. Sedan spelas den frenetiskt ett tag och sedan blir det bara ett spår i mängden på datorn för att sedan kastas som en använd näsduk. Det är rätt sorgligt om jag ska vara fullkomligt uppriktig.
Jag har frågat folk som kallat sig för allätare om varför de inte bryr sig om att kolla upp artister närmare, det kan ju finnas låtar de gillar bättre eller rentav hela album.
"Nej jag vill inte bli besviken." har svaret varit en gång.
"Vadå besviken?" undrar jag
"Ja du vet, man tycker en låt är bra och sedan kollar man ifall det finns andra låtar som är bra men så hör man en dålig och då kanske man tycker att den som var bra också är dålig, förstår du?"
Nej jag förstår inte alls. Artister kan faktiskt göra dåliga/sämre låtar, det är en mänsklig faktor likaså att man tycker olika om olika låtar. Jag har dock gett upp det här att försöka öppna en helt ny värld för dessa allätare men kampen går vidare!
En annan dag...
"If you put Yngwie Malmsteen up against Paul McCartney in a guitar duel, Yngwie Malmsteen would shred the shit out of McCartney but McCartney has obviously
written way better songs".
Full fart i 190
2009-03-19 klockan 00:36:31
Har ni någonsin haft drömmar/mål/visioner att om man bara ger sig fan på något så kommer det att lyckas?
Jag har en sådan just nu och den här gången får det inte finnas någonting som ska ställa sig ivägen, för jag kommer att ta mig runt det vilket fall som helst!
Jag har sökt in till lite olika högskolor för att äntligen ta tag i mitt studerande igen och inte fastna på ett idiotiskt jobb som jag inte tycker om egentligen utan få mig en utbildning och skaffa mig ett arbete som jag verkligen kan uppskatta och som jag känner tillfredsställer mina egna behov!
Min förhoppning ligger just nu i att jag kommer in på socionomutbildningen jag sökt till inne i Kristianstad för det är något jag velat bli väldigt länge. Kanske inte specifikt socionom men jag har alltid varit mer intresserad av människor än av siffror och natur. Med andra ord kanske det fanns en anledning till att Matematik B och Naturkunskap A gick käpprätt medans Psykologi A gick bra?
Jag har visionen om att jobba in extra pengar nu över sommaren och lägga undan. Ska ta studielån men jag vill lägga undan så pass mycket att jag har lite extra utifall att det skulle bli knapert någon månad eller om någon oförutsedd utgift nu skulle dyka upp på vägen, vilket det ju alltid gör.
Blir jag nu rockstjärna i år så är det självklart att det är det som jag kommer att pyssla med men annars är det faktiskt rätt bra att ha en plan B också, eller hur?
Vill sedermera byta lägenhet också. Inte för att det är något fel på denna, men jag tror att jag måste komma ifrån en av mina grannar. Att komma upp och påstå att jag diskar flera timmar i sträck och säga till folk att jag slår Nicole är inte något jag klarar av. Har inte träffat honom sedan jag blev informerad om det sistnämnda, men det är nog lika bra. Jag kan inte på något sätt bevisa att det har sagts, då hade jag polisanmält honom för förtal utan att tveka en sekund.
Den lägenheten jag är intresserad av är lite mindre men ack så satans mysig. Får en slags stugkänsla av den plus att den håller på att nyrenoveras så det blir en modern stuga kan man säga
Som sagt, nu har jag bestämt mig och nu får inget komma ivägen för vad jag planerat!
Jag har en sådan just nu och den här gången får det inte finnas någonting som ska ställa sig ivägen, för jag kommer att ta mig runt det vilket fall som helst!
Jag har sökt in till lite olika högskolor för att äntligen ta tag i mitt studerande igen och inte fastna på ett idiotiskt jobb som jag inte tycker om egentligen utan få mig en utbildning och skaffa mig ett arbete som jag verkligen kan uppskatta och som jag känner tillfredsställer mina egna behov!
Min förhoppning ligger just nu i att jag kommer in på socionomutbildningen jag sökt till inne i Kristianstad för det är något jag velat bli väldigt länge. Kanske inte specifikt socionom men jag har alltid varit mer intresserad av människor än av siffror och natur. Med andra ord kanske det fanns en anledning till att Matematik B och Naturkunskap A gick käpprätt medans Psykologi A gick bra?
Jag har visionen om att jobba in extra pengar nu över sommaren och lägga undan. Ska ta studielån men jag vill lägga undan så pass mycket att jag har lite extra utifall att det skulle bli knapert någon månad eller om någon oförutsedd utgift nu skulle dyka upp på vägen, vilket det ju alltid gör.
Blir jag nu rockstjärna i år så är det självklart att det är det som jag kommer att pyssla med men annars är det faktiskt rätt bra att ha en plan B också, eller hur?
Vill sedermera byta lägenhet också. Inte för att det är något fel på denna, men jag tror att jag måste komma ifrån en av mina grannar. Att komma upp och påstå att jag diskar flera timmar i sträck och säga till folk att jag slår Nicole är inte något jag klarar av. Har inte träffat honom sedan jag blev informerad om det sistnämnda, men det är nog lika bra. Jag kan inte på något sätt bevisa att det har sagts, då hade jag polisanmält honom för förtal utan att tveka en sekund.
Den lägenheten jag är intresserad av är lite mindre men ack så satans mysig. Får en slags stugkänsla av den plus att den håller på att nyrenoveras så det blir en modern stuga kan man säga
Som sagt, nu har jag bestämt mig och nu får inget komma ivägen för vad jag planerat!
Bilder från inspelningen
2009-03-15 klockan 06:17:34
Ni läste rätt, har nu äntligen fått några bilder från vår inspelning som ägde rum förra helgen. Jag tänker inte ta med alla bilder utan väljer som vanligt godbitarna och mest på mig själv. Som sagt, det ÄR faktiskt min blogg!
Kroppsideal
2009-03-15 klockan 02:08:51
Det är många som skriver om detta, inte bara nu utan i det stora hela. Jag tänkte gör dessa sällskap men kanske lite annorlunda, förhoppningsvis i alla fall.
Jag brukar allt som ofta tala högt om vad jag tycker om folks vikt (både om de är överviktiga eller magra) men ändå försöka göra det utan pekpinnar och bara delge mina personliga åsikter. Jag går hårdast åt överviktiga, varför vet jag inte men jag tror man "väljer" sida mer eller mindre oavsiktligt. Exempelvis den äldre generationen brukar ha åsikter om folk som är för smala och åtminstone på mitt jobb så får man höra om man är för smal men att vara överviktig är bara "ett naturligt kapitel när man växer upp". Det tror jag inte ett dugg på utan det tror jag snarare är lathet, återigen.
Jag tycker dock om när folk som antingen är överviktiga eller magra själva står för hur de ser ut, att de inte försöker skylla på att de inte har tid med träning eller att de har tjock benstomme i familjen eller liknande. En slags självinsikt jag själv saknar på sätt och vis. Jag är 170 cm lång och väger 73 kilo, vilket är normalvikt men ändå försöker jag gå ner de sista 3 kilona så att jag själv är nöjd. Vissa tycker att det bara är dumheter jag pysslar med och andra bara suckar. Jag tror jag själv hade tyckt att jag såg fullständigt normal ut om jag hade sett mig själv ur en annans synvinkel. Men återigen är man sin värsta kritiker och det finns ju alltid någonting man vill ändra på.
Läste idag på aftonbladets hemsida för att få veta lite vad som hänt i världen och då hittar jag en artikel om Heidi Klum. För er som är obekant med vem detta är så har ni förhoppningsvis sett reklamen för Guitar Hero där en blond, medelålders kvinna spelar i en för stor skjorta och börjar spela på soffbordet. Det är Heidi Klum.
För er lite mer insatta så är hon fotomodell sedan flera år tillbaka och nu när hon har klämt ut tre ungar så tar naturen ut sin rätt på även henne plus det faktum att hon är närmare 40 än 30.
Hon har fått överväldig kritik att hon är "för tjock" för att vara fotomodell och borde tänka på att lämna catwalken. Pyttsan säger hon och hon svarar med att säga "jag är helt perfekt, jag är ingen person som svälter mig själv".
DET är respekt.
Läs hela artikeln här: http://www.aftonbladet.se/sofismode/article4602426.ab
Jag brukar allt som ofta tala högt om vad jag tycker om folks vikt (både om de är överviktiga eller magra) men ändå försöka göra det utan pekpinnar och bara delge mina personliga åsikter. Jag går hårdast åt överviktiga, varför vet jag inte men jag tror man "väljer" sida mer eller mindre oavsiktligt. Exempelvis den äldre generationen brukar ha åsikter om folk som är för smala och åtminstone på mitt jobb så får man höra om man är för smal men att vara överviktig är bara "ett naturligt kapitel när man växer upp". Det tror jag inte ett dugg på utan det tror jag snarare är lathet, återigen.
Jag tycker dock om när folk som antingen är överviktiga eller magra själva står för hur de ser ut, att de inte försöker skylla på att de inte har tid med träning eller att de har tjock benstomme i familjen eller liknande. En slags självinsikt jag själv saknar på sätt och vis. Jag är 170 cm lång och väger 73 kilo, vilket är normalvikt men ändå försöker jag gå ner de sista 3 kilona så att jag själv är nöjd. Vissa tycker att det bara är dumheter jag pysslar med och andra bara suckar. Jag tror jag själv hade tyckt att jag såg fullständigt normal ut om jag hade sett mig själv ur en annans synvinkel. Men återigen är man sin värsta kritiker och det finns ju alltid någonting man vill ändra på.
Läste idag på aftonbladets hemsida för att få veta lite vad som hänt i världen och då hittar jag en artikel om Heidi Klum. För er som är obekant med vem detta är så har ni förhoppningsvis sett reklamen för Guitar Hero där en blond, medelålders kvinna spelar i en för stor skjorta och börjar spela på soffbordet. Det är Heidi Klum.
För er lite mer insatta så är hon fotomodell sedan flera år tillbaka och nu när hon har klämt ut tre ungar så tar naturen ut sin rätt på även henne plus det faktum att hon är närmare 40 än 30.
Hon har fått överväldig kritik att hon är "för tjock" för att vara fotomodell och borde tänka på att lämna catwalken. Pyttsan säger hon och hon svarar med att säga "jag är helt perfekt, jag är ingen person som svälter mig själv".
DET är respekt.
Läs hela artikeln här: http://www.aftonbladet.se/sofismode/article4602426.ab
Mudpusher - Interest of Conflict
2009-03-14 klockan 00:13:24
Mudpusher är det första bandet som kontaktade mig angående en recension och självklart åtog jag mig uppgiften.
Mudpusher är ett relativt nystartat band som föddes i Stockholm i Januari 2008 där Alexander (sång), Martin (gitarr), Kimberly (sång) och Kim (trummor) räknas till originalmedlemmar. En månad senare rekryteras Kalle (gitarr) och Jonny (bas) för att göra uppsättningen komplett!
Namnet sägs ha uppkommit genom att medlemmarna slog ihop två ord som de tyckte lät bra och som passade till musiken, som är en slags crossovermetal där band som Fear Factory och Meshugga räknas som influenser.
Interest of Conflict är en 6spårig demo med följande låtordning:
- Turning machine
- Vortex
- Watch me ascend
- Our frontline
- Fingerprint
- 1939
Demon klockar in på strax över 21 minuter och när man lyssnar på brutal musik, som detta är, så är det alldeles lagom. Det ska vara rena rama käftsmällen som lämnar lyssnaren överraskad och bönande om mer.
Det som skiljer Mudpusher från många andra metalakter deras användning utav 2 sångare där den ena är kvinna. Det används harmonier med growl och ren sång som gör det hela väldigt intressant och nytt, som t.ex. i början av verserna på Vortex. Jag kan tyvärr inte säga att det håller i det långa loppet, då Kimberlys röst är rätt tråkig och aldrig direkt lyfter, det behövs lite styrka.
Refrängen i Watch me ascend innehåller enbart sång från Kimberly vilket är ett bra sätt att lyfta fram refrängen. Bryggan i denna låt är även väldigt bra, piano och stråkar tillsammans med ett kort tal skiljer detta spår avsevärt från de andra låtarna.
Our frontline känns i all välmening lite onödig, finns ingen som direkt lyfter utan det är ett frenetiskt pumpande på ett och samma riff. På ett sätt ganska skönt då de andra spåren har många sköna riff och intressanta taktbyten, men detta är i det tråkigaste laget.
I det stora hela är Interest of conflict en helt ok demo, variationen är inte stor men som jag nämnde i början så är detta en käftsmäll av brutal metal och då är i alla fall inte jag i behov av en massa varierande låtar. Men för den sakens skull så betyder det inte att alltid är bra, då de flesta av de 6 spåren känns lite väl lika varandra där ett brutalt gitarrtuggande och growlsång genomsyrar alla låtarna. Det hände vid något tillfälle att jag inte visste att det var en ny låt som hade börjat och det är inget bra tecken.
Det finns dock en hel del bra riff och sköna partier som verkligen fångar mig och det är också det som räddar demon och därför får ett godkänt betyg. Jag hoppas att få höra mer av Mudpusher i framtiden och att de då tagit mina ord åt sig.
Betyg:
Behov av en respirator?
2009-03-13 klockan 07:22:49
Hörde inatt när jag jobbade att antalet sålda respiratorer har ökat drastiskt de senaste åren runtom i världen och skälet till det var inte för att folk hade dåliga hjärtan utan det berodde på någonting annat.
Nämligen fetma.
Jag kan inte säga att jag blev förvåndad när jag hörde detta, men jag blev ta mig fan arg. Folk köper en respirator istället för att göra det rätta och motionera, är inte det höjden av onödigt slösande? Börjar jag se sämre så köper jag väl inte starkare lampor utan då får jag skaffa starkare glasögon, helt logiskt.
I programmet så berättades det att när folk med fetma (tjockisar) ligger ner i sängen så trycker deras kroppsfett mot lungorna vilket gör att luftvägarna blockeras och de får svårt att andas. Kanske därför många med fetma (tjockisar) sover i fotöljer?
Jag tycker inte synd om överviktiga människor, för jag tycker det är självförvållat och ingenting annat. Att man förbränner sämre när man blir äldre är en sak och till slut kommer jag också få en gubbmage men att bli så fet att man måste ha respirator för att sova är bara ren lathet. Låter man det gå så långt så får man skylla sig själv och ingen annan.
Andra tjockishistorier jag hört var att en överviktig kvinna kände sig kränkt för att sittplatserna på flygplan var så små och att hon inte vill betala extra för att få en större stol.
Herregud. Jag förbannar mig själv och dagen jag blir tjock, mitt livsmål är dock att undvika detta till det yttersta.
Nämligen fetma.
Jag kan inte säga att jag blev förvåndad när jag hörde detta, men jag blev ta mig fan arg. Folk köper en respirator istället för att göra det rätta och motionera, är inte det höjden av onödigt slösande? Börjar jag se sämre så köper jag väl inte starkare lampor utan då får jag skaffa starkare glasögon, helt logiskt.
I programmet så berättades det att när folk med fetma (tjockisar) ligger ner i sängen så trycker deras kroppsfett mot lungorna vilket gör att luftvägarna blockeras och de får svårt att andas. Kanske därför många med fetma (tjockisar) sover i fotöljer?
Jag tycker inte synd om överviktiga människor, för jag tycker det är självförvållat och ingenting annat. Att man förbränner sämre när man blir äldre är en sak och till slut kommer jag också få en gubbmage men att bli så fet att man måste ha respirator för att sova är bara ren lathet. Låter man det gå så långt så får man skylla sig själv och ingen annan.
Andra tjockishistorier jag hört var att en överviktig kvinna kände sig kränkt för att sittplatserna på flygplan var så små och att hon inte vill betala extra för att få en större stol.
Herregud. Jag förbannar mig själv och dagen jag blir tjock, mitt livsmål är dock att undvika detta till det yttersta.
Recensioner
2009-03-12 klockan 18:32:54
Har nu börjat att recensera demoskivor, då det är väldigt roligt att recensera samt att upptäcka ny musik.
Jag har gjort en ny kategori som lätt och slätt heter Recensioner där ni kan läsa och tycka till!
Hot N Cold
2009-03-12 klockan 16:40:10
Jag erkänner, jag tycker att Hot N Cold med Katy Perry är en bra låt. Jag har ingen bra förklaring till varför jag tycker det, det bara är så. Versen är i vanligaste laget men det är refrängen som jag fastnade för, den är livlig på något sätt och är lätt att sjunga med i. Man är bara mänsklig trots allt och jag försöker leva med det varje dag.
När jag berättar för folk i min närhet om detta så är det vissa som tittar lite lätt ner i marken och säger "Ja, jag tycker också att den är helt ok". Men varför är det egentligen så pass pinsamt att erkänna att man gillar en låt som går på radio? Är det för att man så länge har förnekat mainstreamradions duglighet och sagt att det bara är skräp de spelar där och att det alltid är samma låtar som spelas dag in och dag ut? Jag har en känsla av det i alla fall och det krävs lite kurage för att man ska kunna lägga stoltheten åt sidan och medge att det faktiskt spelas några bra kommersiella låtar ibland.
I det stora hela är jag dock väldigt negativ till vissa radiokanaler, då det bara känns som att alla låtar måste spelas så många gånger om dagen att man till slut blir arg. Första gången jag hörde Jason Mraz I'm Yours så blev jag glad över att det fanns en låt som inte hade discobeats och autotunesång. Nu blir jag bara irriterad när den dyker upp då man hör den åtminstone 10 gånger om dagen.
Vilka fler radioplågor gillar jag då, när ämnet ändå är uppe? So What med Pink är ganska medryckande, Human med The Killers är väldigt skön och Viva La Vida med Coldplay funkar även om jag tycker den är rätt tråkig.
Finns även låtar som jag kräks över, som Curly Sue (Takida), If I Were a Boy (Beyoncé) och allting med Nickelback.
Man får ändå vara glad att det finns radio, ibland dyker det ju upp låtar som man blir glad av och vid andra tillfällen kan man höra en låt som får en att nästan hoppa av glädje. Men det hade varit kul med lite mer variation.
När jag berättar för folk i min närhet om detta så är det vissa som tittar lite lätt ner i marken och säger "Ja, jag tycker också att den är helt ok". Men varför är det egentligen så pass pinsamt att erkänna att man gillar en låt som går på radio? Är det för att man så länge har förnekat mainstreamradions duglighet och sagt att det bara är skräp de spelar där och att det alltid är samma låtar som spelas dag in och dag ut? Jag har en känsla av det i alla fall och det krävs lite kurage för att man ska kunna lägga stoltheten åt sidan och medge att det faktiskt spelas några bra kommersiella låtar ibland.
I det stora hela är jag dock väldigt negativ till vissa radiokanaler, då det bara känns som att alla låtar måste spelas så många gånger om dagen att man till slut blir arg. Första gången jag hörde Jason Mraz I'm Yours så blev jag glad över att det fanns en låt som inte hade discobeats och autotunesång. Nu blir jag bara irriterad när den dyker upp då man hör den åtminstone 10 gånger om dagen.
Vilka fler radioplågor gillar jag då, när ämnet ändå är uppe? So What med Pink är ganska medryckande, Human med The Killers är väldigt skön och Viva La Vida med Coldplay funkar även om jag tycker den är rätt tråkig.
Finns även låtar som jag kräks över, som Curly Sue (Takida), If I Were a Boy (Beyoncé) och allting med Nickelback.
Man får ändå vara glad att det finns radio, ibland dyker det ju upp låtar som man blir glad av och vid andra tillfällen kan man höra en låt som får en att nästan hoppa av glädje. Men det hade varit kul med lite mer variation.
Sjukaste händelsen
2009-03-10 klockan 12:21:04
Ha ha, tror jag var med om det sjukaste på länge när jag var på Ica igår.
Jag hade ställt mig i kön och pratade med en bekant om ditt och datt (vad som hände i helgen, vad som händer nästa helg osv) och efter ett tag kommit längst fram i kön och sedan betalat mina varor.
När jag precis ska ta min kasse och bege mig hemåt så kommer det fram en äldre herre som frågar om jag har tid att hjälpa honom med en sak. Jag har inget bättre för mig så jag säger att det har jag.
Han går mot uttagsautomaterna som är placerade bara några meter från kassorna och säger att han vill göra ett kontoutdrag men vet inte hur man gör. Han frågar om han måste ta ut pengar för att det ska komma något kvitto och jag förklarar att det är väldigt enkelt, bara stoppa in kortet, slå in koden och välj sedan "kontoutdrag" så är det klart. Han blir överlycklig och tittar glatt på mig och säger "Tack så hemskt mycket, du ska få en slant för besväret!".
Han väljer dock att inte ta ut pengar från automaten utan går in i affären igen, köper ett paket mellanmjölk och tar ut en summa pengar i kassan och närmar mig. Han säger lite tyst, nästan viskande:
- Jo det är så att jag vann på V75 igår så jag tänkte fira det nu med en resa.
- Aha, grattis!
- Jag vann 2.5 miljoner kronor, jag har två resväskor fullpackade med kläder och ska till flygplatsen direkt.
- Jaha...
- Har du tjej?
- Ja, det har jag.
Sedan ger han mig femhundra kronor och säger "Dela den nu med din fjälla och tack för besväret!".
Jag går sedan hem med lite tankar och funderingar. Den första tanken som slår mig är vilken lönsam handling detta var och att det var tur att jag INTE gick till Netto.
Samtidigt som jag blir lite avundsjuk på honom så kan jag inte låta bli att skratta. Det är ju en så'n där summa som bara folk långt bort vinner och ingen i en liten småstad. Att jag sedan råkade korsa hans väg var bara roligt och huruvida det stämde med hur mycket han vann kan man spekulera i men kontentan var att jag fick femhundra kronor för två minuters jobb, det kan jag utan problem leva med!
Jag hade ställt mig i kön och pratade med en bekant om ditt och datt (vad som hände i helgen, vad som händer nästa helg osv) och efter ett tag kommit längst fram i kön och sedan betalat mina varor.
När jag precis ska ta min kasse och bege mig hemåt så kommer det fram en äldre herre som frågar om jag har tid att hjälpa honom med en sak. Jag har inget bättre för mig så jag säger att det har jag.
Han går mot uttagsautomaterna som är placerade bara några meter från kassorna och säger att han vill göra ett kontoutdrag men vet inte hur man gör. Han frågar om han måste ta ut pengar för att det ska komma något kvitto och jag förklarar att det är väldigt enkelt, bara stoppa in kortet, slå in koden och välj sedan "kontoutdrag" så är det klart. Han blir överlycklig och tittar glatt på mig och säger "Tack så hemskt mycket, du ska få en slant för besväret!".
Han väljer dock att inte ta ut pengar från automaten utan går in i affären igen, köper ett paket mellanmjölk och tar ut en summa pengar i kassan och närmar mig. Han säger lite tyst, nästan viskande:
- Jo det är så att jag vann på V75 igår så jag tänkte fira det nu med en resa.
- Aha, grattis!
- Jag vann 2.5 miljoner kronor, jag har två resväskor fullpackade med kläder och ska till flygplatsen direkt.
- Jaha...
- Har du tjej?
- Ja, det har jag.
Sedan ger han mig femhundra kronor och säger "Dela den nu med din fjälla och tack för besväret!".
Jag går sedan hem med lite tankar och funderingar. Den första tanken som slår mig är vilken lönsam handling detta var och att det var tur att jag INTE gick till Netto.
Samtidigt som jag blir lite avundsjuk på honom så kan jag inte låta bli att skratta. Det är ju en så'n där summa som bara folk långt bort vinner och ingen i en liten småstad. Att jag sedan råkade korsa hans väg var bara roligt och huruvida det stämde med hur mycket han vann kan man spekulera i men kontentan var att jag fick femhundra kronor för två minuters jobb, det kan jag utan problem leva med!
Rockens vändpunkt är här
2009-03-08 klockan 01:43:42
Fallgroparna är många och misstag är lätta att göra igen, åtminstone när det gäller inspelning och när det kommer till att försöka göra en sanslöst bra skiva. Men denna gången tror jag vi har lyckats undvika alla fällor och snubblat på några riktiga mästerverk.
Planen var som sagt att göra en tvåspårig promotionskiva som vi ska använda för att skicka runt till lite olika spelställen och skivbolag och att vi INTE skulle göra låtarna allt för mekaniska (perfekt/polerat inspelade utan direkt känsla) och nu låter det verkligen exakt så som jag alltid velat att det ska låta.
Rundgångar existerar innan solon, plektumskrapen är många och basdykningarna avlöser varandra utan komprimisser. Det är skitigt inspelat men känslan och drivet som man inte hör på många skivor nuförtiden är där och fångar ens uppmärksamhet direkt. Ibland älskar jag verkligen att spela i ett band!
Fick till ett så jävla bra basljud att jag fick hålla mig ordentligt för att jag inte skulle förälska mig i det totalt. Otroligt mycket punch samtidigt som det fanns både klarhet och botten så det räckte och blev över. Satte båda låtarna (The devil within och Worms eye view) på några få tagningar men man blir nervös av någon anledning när det väl gäller att spela in. Alla tittar på en och lyssnar koncentrerat så man får inte slarva.
Imorgon är det körer och sång som gäller, då kommer x antal koppar te konsumeras vill jag lova. Har gjort under för halsen de senaste dagarna, inte alls haft ont och det har varit mycket enklare att sjunga med i låtar. Måhända inget substitut för whiskey på helgerna men väl på vardagarna =)
Planen var som sagt att göra en tvåspårig promotionskiva som vi ska använda för att skicka runt till lite olika spelställen och skivbolag och att vi INTE skulle göra låtarna allt för mekaniska (perfekt/polerat inspelade utan direkt känsla) och nu låter det verkligen exakt så som jag alltid velat att det ska låta.
Rundgångar existerar innan solon, plektumskrapen är många och basdykningarna avlöser varandra utan komprimisser. Det är skitigt inspelat men känslan och drivet som man inte hör på många skivor nuförtiden är där och fångar ens uppmärksamhet direkt. Ibland älskar jag verkligen att spela i ett band!
Fick till ett så jävla bra basljud att jag fick hålla mig ordentligt för att jag inte skulle förälska mig i det totalt. Otroligt mycket punch samtidigt som det fanns både klarhet och botten så det räckte och blev över. Satte båda låtarna (The devil within och Worms eye view) på några få tagningar men man blir nervös av någon anledning när det väl gäller att spela in. Alla tittar på en och lyssnar koncentrerat så man får inte slarva.
Imorgon är det körer och sång som gäller, då kommer x antal koppar te konsumeras vill jag lova. Har gjort under för halsen de senaste dagarna, inte alls haft ont och det har varit mycket enklare att sjunga med i låtar. Måhända inget substitut för whiskey på helgerna men väl på vardagarna =)
Jag vill spela in nu!
2009-03-06 klockan 12:39:34
Spelningen gick helt ok går, dock så var ljudet på scenen bland det värsta jag varit med om på länge. På soundchecken så kunde man höra allting helt ok (trots att baslådan de försedde mig med var sprängd och distade över hela tiden). Sången kunde man dock höra bra vilket var behagligt då det brukar vara helt omöjligt annars.
Den nya låten, Two steps cutback, gick sådär. Kändes som att det där lyftet jag ville ha i början aldrig riktigt kom, men det kan ha berott på att jag inte hörde Anders på hela spelningen och att trummorna också var lite mesiga.
Har inga bilder från denna spelningen heller (inte ännu i alla fall) men som sagt, dyker några upp så kommer jag att lägga upp dom här så fort som möjligt. En bild säger ju mer än tusen ord och är dessutom lite roligare att titta på.
Idag påbörjas vår inspelning som jag nämnt tidigare. Eller vi ska i alla fall rigga upp idag och i bästa fall så kanske vi kan lägga trummorna på någon av låtarna så att man får så mycket gjort som möjligt, man vill ju inte stressa sig igenom detta utan nu är planen att vi ska göra det så noga som möjligt utan att för den sakens skull få det att låta överproducerat. Målet är ett sound som kan liknas vid The Hellacopters andra skiva Payin' The Dues, ett skitigt mästerverk men ändå så att man kan urskilja vad som är bas, rytm- och sologitarr.
Denna gången ska jag banne mig ha ett basljud som inte bara låter grumligt. Planen är nu att försöka hitta en balans mellan Duff McKagans basljud och Rachel Bolans basljud som han hade på Slave To The Grind med Skid Row. Med andra ord, tillräckligt klart för att man ska kunna urskilja toner men ändå botten så att man fattar att det är en bas. På den förra skivan lät det som om jag hade full patte på bas och lågmellanregistret och ingen diskant eller klarhet alls. Med andra ord så lät det bas, rätt och slätt men utan någon som helst klarhet.
Anders och Alex har fixat sina gitarrer och har två underbara förstärkare så nu kan vi inte misslyckas med det heller. Marshall och Gibson brukar ju vara en vinnande kombination så jag har en vision om det optimala gitarrljudet, bara inte folk håller på att göra drastiska tonförändringar som låter illa. Men det oroar jag mig inte för.
Även Robin ska byta skinn på sina trummor så nu kanske vi äntligen får de där punchiga trummorna vi länge väntat på och inte det här taniga demoljudet som länge har förbannat oss. Trummorna är enligt mig viktigare än gitarrerna då det är trummorna som utgör trycket i en låt, men för den sakens skull så är inte gitarrerna onödiga. Jag hoppas vad det är jag pratat om =)
Ska nu äta frukost men ni kan få ett youtubeklipp att titta på så att ni har en aning om hur låtarna på ett ungefär kommer att låta!
Diverse trams
2009-03-05 klockan 02:19:50
Helgen som kommer mottags med öppna armar, åtminstone från min sida!
Detta är nämligen helgen då vi, X Point Enemy, ska spela in två av våra nyaste alster och som kommer att användas i promotionsyfte för att vi ska komma ett steg närmare ett liv fyllt med pengar och rock n roll istället för att behöva passa tiden och leva efter 7-16 i veckorna.
Idag så är det spelning som står på schemat och denna gång i Lund. Vår senaste spelning gick sådär så jag hoppas att detta blir bättre, så att man går in med gott självförtroende när vi spelar in. Men som sagt, de två senaste spelningarna vi haft har vi mest haft som en slags mjukstart för Robin så att han kan komma in lättare i bandet, vilket jag anser att han har!
Jag är dock lite skeptisk till om jag ska använda P-basen eller Jazzbasen på spelningen. Jazzbasen är på alla plan bättre; skönare att spela på, lättare, bättre ljud osv. Problemet är dock att jag vill använda den till inspelningen och då vill jag ju gärna ha så pass fräscha strängar som möjligt. Det lutar just nu åt att jag kommer använda p-basen på spelningen och jazzbasen till inspelningen, så att man ändå kan föreviga detta underbara ljud på skiva!
Fan vad intressant det måste vara för er som inte spelar att sitta och läsa detta =)
Har de senaste dagarna äntligen hittat ett knep för hur jag ska kunna sjunga upp innan en spelning, tänkte nu avslöja denna hemlighet så att ni vet vad det är jag pratar om.
Jag dricker en kopp te, sedan spelar jag några skalor på gitarren och sjunger med (upp och ner, så att man värmer upp både höga och låga registret) och sedan spelar jag Something in my eye med Ed Harcourt. En väldigt enkel låt men det är lätt att sjunga med i så man slappnar av väldigt lätt. Sedan övar jag på de körer som vi har några gånger så att de sitter och sedan är jag klar! Det låter så enkelt nu när man förklarar, synd att man inte är bra på att sjunga egentligen!
Nej nu ska jag dricka upp min sista skvätt whiskey, sedan kryper jag till kojs minsann!
Detta är nämligen helgen då vi, X Point Enemy, ska spela in två av våra nyaste alster och som kommer att användas i promotionsyfte för att vi ska komma ett steg närmare ett liv fyllt med pengar och rock n roll istället för att behöva passa tiden och leva efter 7-16 i veckorna.
Idag så är det spelning som står på schemat och denna gång i Lund. Vår senaste spelning gick sådär så jag hoppas att detta blir bättre, så att man går in med gott självförtroende när vi spelar in. Men som sagt, de två senaste spelningarna vi haft har vi mest haft som en slags mjukstart för Robin så att han kan komma in lättare i bandet, vilket jag anser att han har!
Jag är dock lite skeptisk till om jag ska använda P-basen eller Jazzbasen på spelningen. Jazzbasen är på alla plan bättre; skönare att spela på, lättare, bättre ljud osv. Problemet är dock att jag vill använda den till inspelningen och då vill jag ju gärna ha så pass fräscha strängar som möjligt. Det lutar just nu åt att jag kommer använda p-basen på spelningen och jazzbasen till inspelningen, så att man ändå kan föreviga detta underbara ljud på skiva!
Fan vad intressant det måste vara för er som inte spelar att sitta och läsa detta =)
Har de senaste dagarna äntligen hittat ett knep för hur jag ska kunna sjunga upp innan en spelning, tänkte nu avslöja denna hemlighet så att ni vet vad det är jag pratar om.
Jag dricker en kopp te, sedan spelar jag några skalor på gitarren och sjunger med (upp och ner, så att man värmer upp både höga och låga registret) och sedan spelar jag Something in my eye med Ed Harcourt. En väldigt enkel låt men det är lätt att sjunga med i så man slappnar av väldigt lätt. Sedan övar jag på de körer som vi har några gånger så att de sitter och sedan är jag klar! Det låter så enkelt nu när man förklarar, synd att man inte är bra på att sjunga egentligen!
Nej nu ska jag dricka upp min sista skvätt whiskey, sedan kryper jag till kojs minsann!
Goda vänner och en flaska med rom
2009-03-04 klockan 12:41:02
Man kan vända och vrida på det hur mycket som helst, men i slutändan är vi alla likadana på vissa saker och det kommer vi aldrig att komma ifrån. Åtminstone jag har kommit till insikt att människan är ett väldigt ytligt djur ändå och jag irriterar mig själv på det något fruktansvärt.
Jag har alltid haft åsikter om folk som väljer sina kompisar efter utseende eller status, att det varit något fel och helt obegripligt. Men jag måste nog säga att jag inte är något helgon på den punkten själv.
Jag säger inte att ALLA mina vänner valdes ut genom grundlig forskning och hur de kan göra nytta för mig. Men vissa människor har jag avsiktligt givit kalla handen just för att jag vet hur andra personer uppfattar dom.
Finns personer som är jättesnälla och som faktiskt är rätt roliga men man försöker hitta på ursäkter för att inte tycka om dom just för att man skäms av att vara i deras närhet, antingen är de överviktiga/fula eller så är de helt enkelt bara irriterande.
Varför gör man så egentligen, borde man inte tjäna på att ha en så stor umgängeskrets som möjligt? Eller är det som Sherlock Holmes säger; "bara en dåre fyller en lägenhet med en massa billigt krimskrams han inte behöver medans ett geni har precis det som han behöver"? Att man inte behöver ha fler vänner än vad som behövs, helt enkelt.
Men vänner är ju det bästa som finns, det går inte att komma ifrån hur mycket man vänder och vrider på det. Vi behöver social kontakt för annars mår vi inte bra. Därför jag inte förstår mig på folk som tycker det är skönt att vara hemma från skolan/jobbet för att få "slappa och ta det lugnt" eller bekanta som säger att det är livet att stämpla ett halvår och bara glida.
Vad fan är det som är roligt med det? Jag hade blivit gravt alkoholiserad om jag bara varit hemma och stirrat på dumburken medans alla andra hade jobbat. Man blir ju bara isolerad från omvärlden och man möglar fast i soffan.
Livet är till för upplevelser och nya erfarenheter och då är det alltid bra att ha en god vän i närheten för att dela på erfarenheterna och som kan stötta dig när det går dåligt.
PS. Varför vill alla åka till Thailand? Jag är inte alls sugen på det nu när alla har varit där och härjat. Åker dit om 10 år när något annat resmål är trendigt istället. DS
Jag har alltid haft åsikter om folk som väljer sina kompisar efter utseende eller status, att det varit något fel och helt obegripligt. Men jag måste nog säga att jag inte är något helgon på den punkten själv.
Jag säger inte att ALLA mina vänner valdes ut genom grundlig forskning och hur de kan göra nytta för mig. Men vissa människor har jag avsiktligt givit kalla handen just för att jag vet hur andra personer uppfattar dom.
Finns personer som är jättesnälla och som faktiskt är rätt roliga men man försöker hitta på ursäkter för att inte tycka om dom just för att man skäms av att vara i deras närhet, antingen är de överviktiga/fula eller så är de helt enkelt bara irriterande.
Varför gör man så egentligen, borde man inte tjäna på att ha en så stor umgängeskrets som möjligt? Eller är det som Sherlock Holmes säger; "bara en dåre fyller en lägenhet med en massa billigt krimskrams han inte behöver medans ett geni har precis det som han behöver"? Att man inte behöver ha fler vänner än vad som behövs, helt enkelt.
Men vänner är ju det bästa som finns, det går inte att komma ifrån hur mycket man vänder och vrider på det. Vi behöver social kontakt för annars mår vi inte bra. Därför jag inte förstår mig på folk som tycker det är skönt att vara hemma från skolan/jobbet för att få "slappa och ta det lugnt" eller bekanta som säger att det är livet att stämpla ett halvår och bara glida.
Vad fan är det som är roligt med det? Jag hade blivit gravt alkoholiserad om jag bara varit hemma och stirrat på dumburken medans alla andra hade jobbat. Man blir ju bara isolerad från omvärlden och man möglar fast i soffan.
Livet är till för upplevelser och nya erfarenheter och då är det alltid bra att ha en god vän i närheten för att dela på erfarenheterna och som kan stötta dig när det går dåligt.
PS. Varför vill alla åka till Thailand? Jag är inte alls sugen på det nu när alla har varit där och härjat. Åker dit om 10 år när något annat resmål är trendigt istället. DS
Upp och hoppa!
2009-03-03 klockan 10:23:46
Det har länge varit en nagel i ögat för mig men nu tänkte jag försöka beskriva min känsla med hjälp av ord och vad passar då inte bättre än att försöka skriva ner det i min blogg?
Jag har länge varit ganska så fysiskt aktiv; spelade fotboll i tio år samtidigt som jag joggade rätt så ofta. Nu ligger skorna på hyllan men jag brukar ta ett pass då och då efter jobbet och en promenad nästan varje dag för att hålla mig någorlunda i form.
Det är just därför jag blir så satans irriterad på alla dessa tidningar och "gå-ner-5-kilo-i-veckan" rubriker.
Jag trodde först inte det var någon som gick på dom utan att det bara var trams som gick de flesta obemärkta förbi.
Men så var ju självklart inte fallet, utan snarare tvärtom.
Jag känner några som länge försökt gå ner i vikt och alltid letat efter en snabb utväg för sina onödiga kilon, det har tom. gått så långt att de tänkt att pröva Hollywooddieten som innehåller vatten, lönnsirap, cayennepeppar och citronjuice.
"Jared Leto gick faktiskt ner 20 kilo på en månad med hjälp av den dieten!"
Måhända sant, men det som inte förtäljer historien är att han också fick tvångsintas på sjukhus för att han var undernärd och fick sin föda genom dropp ett bra tag efter det, så nej jag köper ändå inte det.
Det enda som egentligen hjälper är att röra på sig, äta rätt och försöka bita i det sura äpplet. Det finns inga genvägar utan man får helt enkelt bara försöka tänka på vad det är man stoppar i sig, svårare än så är det ju faktiskt inte
Jag har länge varit ganska så fysiskt aktiv; spelade fotboll i tio år samtidigt som jag joggade rätt så ofta. Nu ligger skorna på hyllan men jag brukar ta ett pass då och då efter jobbet och en promenad nästan varje dag för att hålla mig någorlunda i form.
Det är just därför jag blir så satans irriterad på alla dessa tidningar och "gå-ner-5-kilo-i-veckan" rubriker.
Jag trodde först inte det var någon som gick på dom utan att det bara var trams som gick de flesta obemärkta förbi.
Men så var ju självklart inte fallet, utan snarare tvärtom.
Jag känner några som länge försökt gå ner i vikt och alltid letat efter en snabb utväg för sina onödiga kilon, det har tom. gått så långt att de tänkt att pröva Hollywooddieten som innehåller vatten, lönnsirap, cayennepeppar och citronjuice.
"Jared Leto gick faktiskt ner 20 kilo på en månad med hjälp av den dieten!"
Måhända sant, men det som inte förtäljer historien är att han också fick tvångsintas på sjukhus för att han var undernärd och fick sin föda genom dropp ett bra tag efter det, så nej jag köper ändå inte det.
Det enda som egentligen hjälper är att röra på sig, äta rätt och försöka bita i det sura äpplet. Det finns inga genvägar utan man får helt enkelt bara försöka tänka på vad det är man stoppar i sig, svårare än så är det ju faktiskt inte
This is the life
2009-03-01 klockan 22:19:52
Det är ingen ny skiva jag tänkte ta och recensera men för den sakens skull betyder inte det att den är tidlös eller ointressant.
Skivan jag tänkte recensera är en skiva jag stiftade bekantskap med för lite mer än ett halvår sen. Jag satt vid datorn och snokade runt i vanlig ordning och så slår Nicole på tv'n i hopp om att det ska finnas något bra att titta på nu när jag belägrat mig vid datorn. Hon väljer en kanal och sätter sig tillrätta i soffan och, som vanligt när man precis slagit sig till ro vid tv'n, så blir det reklam. Då dyker en reklam upp som kom att spela en otrolig betydelse för min del ett bra tag framöver. Det är nämligen reklam för Amy Macdonalds skiva This is the life. Jag tycker i mitt stilla sinne att det lilla man fick höra lät bra och att jag skulle ta och kolla upp henne närmare så jag klickar mig in på hennes myspace och väl där finns det några låtar från hennes skiva och instinktivt så är jag fast. Det dröjer bara någon dag innan jag köper skivan och spelar den om och om igen här hemma. Vad jag än pysslar med om det så är diska, städar, slappnar av eller annat så måste jag höra skivans minst en gång innan dagen är över.
Inledande spåret Mr Rock & Roll är ett väldigt bra öppningsspår som med sin enkelhet fångar lyssnaren och som tar en på en 3.35 minuter lång rundtur i singer/songwritervärlden och släpper inte taget förrens sluttonerna ringar ut.
Sedan följer låten nog alla har hört vid det här laget, nämligen This Is The Life. Första gången jag hörde den låt så tyckte jag bara att den var ok och inget mer. Detta skulle dock höja sig till genialiskt kort därpå och få mig förbryllad över hur man kan göra en så pass bra låt med endast 4 ackord och en jätteenkel slinga. Genialiskt säger jag!
Poison Prince är en av "rökarna" på denna skiva med lite högre tempo och riv vilket inte alls är dåligt utan tvärtom så är det upplyftande att det sätter lite fart tidigt i skivan.
En låt jag inte förrens nu har direkt uppskattat är The Youth Of Today men det beror nog på att texten inte direkt är skriven för mig då den behandlar en persons missnöje om hur vuxna ser ner på ungdomars sätt att klä sig och sina trender. Nu tillhör dock The Youth Of Today en av favoriterna på skivan och hoppas inte längre över som jag gjorde förr.
Min personliga favorit har alltid varit och kommer nog alltid att vara Run. Jag tror inte det finns någonting jag hade velat ändra på i denna låt. Melodierna, texterna och strukturen; allting är helt perfekt och nackhåret reser sig varje gång refrängen kommer. Helt klart favoriten!
Let's Start A Band har alltid varit en låt som stått mig nära. Väldigt enkel, men samtidigt väldigt dynamisk. I större delen av låten så är det bara Amy, hennes gitarr och en trumpet i bakgrunden men efter ett tag så kommer trummorna in och lyfter låten skyhögt!
En av de lite gladare spåren är Barrowland Ballroom som känns lite 60-tal på något sätt med både piano och diverse storbandsinstrument för att fylla upp vilket inte heller är dåligt utan känns både fräscht och givande på samma gång.
Den enda låten på skivan som Amy inte skrivit själv är LA som är skriven av Amy tillsammans med Pete Wilkinson. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men på något sätt känns denna låt som ren rock och inte singer/songwriter men återigen så måste inte det var något dåligt. LA har en väldigt bra refräng och bryggan är något som jag inte hört tidigare på skivan så man känner av att den är skriven tillsammans med någon annan vilket kan vara en klar fördel, så även i detta fallet!
En låt som verkligen sticker ut bland mängden är A Wish For Something More både musik- och textmässigt. Låten flörtar lite med reggeainflunser till en början men återgår sedan till den sortens rock Amy gör bäst. Textmässigt behandlar låten två bästa vänner där den ena har blivit kär i den andra och önskar innerligt att de kunde bli tillsammans.
Avslutande Footballer's Wife är väldigt vacker och mycket passande som sista kapitel för denna skiva med en refräng som även den får nackhåret att resa sig och som man inte kan låta bli att sjunga med i.
Därmed är vår 10 spåriga och 44 minuter långa resa över och åtminstone jag är fortfarande förundrad över hur någon kan göra en nästintill perfekt skiva med nästan enbart en akustisk gitarr och sin röst som vapen.
Men det är också det som är Amy Macdonald's charm, att det är så avskalat och enkelt. Det hade aldrig fungerat om exempelvis Coldplay hade försökt göra det, då hade hela grejen förstörts.
Det är någonting med hennes röst som gör allting intressant, annars tror jag inte det hade varit så pass bra som det är. Jag kan inte sätta fingret på vad det är exakt som gör hennes pipa så intressant, utan jag får låta er försöka besvara det istället.
Sedan följer låten nog alla har hört vid det här laget, nämligen This Is The Life. Första gången jag hörde den låt så tyckte jag bara att den var ok och inget mer. Detta skulle dock höja sig till genialiskt kort därpå och få mig förbryllad över hur man kan göra en så pass bra låt med endast 4 ackord och en jätteenkel slinga. Genialiskt säger jag!
Poison Prince är en av "rökarna" på denna skiva med lite högre tempo och riv vilket inte alls är dåligt utan tvärtom så är det upplyftande att det sätter lite fart tidigt i skivan.
En låt jag inte förrens nu har direkt uppskattat är The Youth Of Today men det beror nog på att texten inte direkt är skriven för mig då den behandlar en persons missnöje om hur vuxna ser ner på ungdomars sätt att klä sig och sina trender. Nu tillhör dock The Youth Of Today en av favoriterna på skivan och hoppas inte längre över som jag gjorde förr.
Min personliga favorit har alltid varit och kommer nog alltid att vara Run. Jag tror inte det finns någonting jag hade velat ändra på i denna låt. Melodierna, texterna och strukturen; allting är helt perfekt och nackhåret reser sig varje gång refrängen kommer. Helt klart favoriten!
Let's Start A Band har alltid varit en låt som stått mig nära. Väldigt enkel, men samtidigt väldigt dynamisk. I större delen av låten så är det bara Amy, hennes gitarr och en trumpet i bakgrunden men efter ett tag så kommer trummorna in och lyfter låten skyhögt!
En av de lite gladare spåren är Barrowland Ballroom som känns lite 60-tal på något sätt med både piano och diverse storbandsinstrument för att fylla upp vilket inte heller är dåligt utan känns både fräscht och givande på samma gång.
Den enda låten på skivan som Amy inte skrivit själv är LA som är skriven av Amy tillsammans med Pete Wilkinson. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men på något sätt känns denna låt som ren rock och inte singer/songwriter men återigen så måste inte det var något dåligt. LA har en väldigt bra refräng och bryggan är något som jag inte hört tidigare på skivan så man känner av att den är skriven tillsammans med någon annan vilket kan vara en klar fördel, så även i detta fallet!
En låt som verkligen sticker ut bland mängden är A Wish For Something More både musik- och textmässigt. Låten flörtar lite med reggeainflunser till en början men återgår sedan till den sortens rock Amy gör bäst. Textmässigt behandlar låten två bästa vänner där den ena har blivit kär i den andra och önskar innerligt att de kunde bli tillsammans.
Avslutande Footballer's Wife är väldigt vacker och mycket passande som sista kapitel för denna skiva med en refräng som även den får nackhåret att resa sig och som man inte kan låta bli att sjunga med i.
Därmed är vår 10 spåriga och 44 minuter långa resa över och åtminstone jag är fortfarande förundrad över hur någon kan göra en nästintill perfekt skiva med nästan enbart en akustisk gitarr och sin röst som vapen.
Men det är också det som är Amy Macdonald's charm, att det är så avskalat och enkelt. Det hade aldrig fungerat om exempelvis Coldplay hade försökt göra det, då hade hela grejen förstörts.
Det är någonting med hennes röst som gör allting intressant, annars tror jag inte det hade varit så pass bra som det är. Jag kan inte sätta fingret på vad det är exakt som gör hennes pipa så intressant, utan jag får låta er försöka besvara det istället.
Betyg:
