This is the life
2009-03-01 klockan 22:19:52
Det är ingen ny skiva jag tänkte ta och recensera men för den sakens skull betyder inte det att den är tidlös eller ointressant.
Skivan jag tänkte recensera är en skiva jag stiftade bekantskap med för lite mer än ett halvår sen. Jag satt vid datorn och snokade runt i vanlig ordning och så slår Nicole på tv'n i hopp om att det ska finnas något bra att titta på nu när jag belägrat mig vid datorn. Hon väljer en kanal och sätter sig tillrätta i soffan och, som vanligt när man precis slagit sig till ro vid tv'n, så blir det reklam. Då dyker en reklam upp som kom att spela en otrolig betydelse för min del ett bra tag framöver. Det är nämligen reklam för Amy Macdonalds skiva This is the life. Jag tycker i mitt stilla sinne att det lilla man fick höra lät bra och att jag skulle ta och kolla upp henne närmare så jag klickar mig in på hennes myspace och väl där finns det några låtar från hennes skiva och instinktivt så är jag fast. Det dröjer bara någon dag innan jag köper skivan och spelar den om och om igen här hemma. Vad jag än pysslar med om det så är diska, städar, slappnar av eller annat så måste jag höra skivans minst en gång innan dagen är över.
Sedan följer låten nog alla har hört vid det här laget, nämligen This Is The Life. Första gången jag hörde den låt så tyckte jag bara att den var ok och inget mer. Detta skulle dock höja sig till genialiskt kort därpå och få mig förbryllad över hur man kan göra en så pass bra låt med endast 4 ackord och en jätteenkel slinga. Genialiskt säger jag!
Poison Prince är en av "rökarna" på denna skiva med lite högre tempo och riv vilket inte alls är dåligt utan tvärtom så är det upplyftande att det sätter lite fart tidigt i skivan.
En låt jag inte förrens nu har direkt uppskattat är The Youth Of Today men det beror nog på att texten inte direkt är skriven för mig då den behandlar en persons missnöje om hur vuxna ser ner på ungdomars sätt att klä sig och sina trender. Nu tillhör dock The Youth Of Today en av favoriterna på skivan och hoppas inte längre över som jag gjorde förr.
Min personliga favorit har alltid varit och kommer nog alltid att vara Run. Jag tror inte det finns någonting jag hade velat ändra på i denna låt. Melodierna, texterna och strukturen; allting är helt perfekt och nackhåret reser sig varje gång refrängen kommer. Helt klart favoriten!
Let's Start A Band har alltid varit en låt som stått mig nära. Väldigt enkel, men samtidigt väldigt dynamisk. I större delen av låten så är det bara Amy, hennes gitarr och en trumpet i bakgrunden men efter ett tag så kommer trummorna in och lyfter låten skyhögt!
En av de lite gladare spåren är Barrowland Ballroom som känns lite 60-tal på något sätt med både piano och diverse storbandsinstrument för att fylla upp vilket inte heller är dåligt utan känns både fräscht och givande på samma gång.
Den enda låten på skivan som Amy inte skrivit själv är LA som är skriven av Amy tillsammans med Pete Wilkinson. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men på något sätt känns denna låt som ren rock och inte singer/songwriter men återigen så måste inte det var något dåligt. LA har en väldigt bra refräng och bryggan är något som jag inte hört tidigare på skivan så man känner av att den är skriven tillsammans med någon annan vilket kan vara en klar fördel, så även i detta fallet!
En låt som verkligen sticker ut bland mängden är A Wish For Something More både musik- och textmässigt. Låten flörtar lite med reggeainflunser till en början men återgår sedan till den sortens rock Amy gör bäst. Textmässigt behandlar låten två bästa vänner där den ena har blivit kär i den andra och önskar innerligt att de kunde bli tillsammans.
Avslutande Footballer's Wife är väldigt vacker och mycket passande som sista kapitel för denna skiva med en refräng som även den får nackhåret att resa sig och som man inte kan låta bli att sjunga med i.
Därmed är vår 10 spåriga och 44 minuter långa resa över och åtminstone jag är fortfarande förundrad över hur någon kan göra en nästintill perfekt skiva med nästan enbart en akustisk gitarr och sin röst som vapen.
Men det är också det som är Amy Macdonald's charm, att det är så avskalat och enkelt. Det hade aldrig fungerat om exempelvis Coldplay hade försökt göra det, då hade hela grejen förstörts.
Det är någonting med hennes röst som gör allting intressant, annars tror jag inte det hade varit så pass bra som det är. Jag kan inte sätta fingret på vad det är exakt som gör hennes pipa så intressant, utan jag får låta er försöka besvara det istället.
Betyg:
