Jag vet inte om jag ska vara glad eller orolig men jag tror jag såg min framtid idag.

Var i Karlshamn idag och firade min pappa som fyllde 57 år. I och med pappas ålder och, enligt honom själv, att han inte fyllde jämnt så var det en stilla tillställning med middag, efterrätt och kaffe. Mycket trevligt ska tilläggas.

Jag hade inte köpt någon present för vi kom överens om att vi båda är vuxna människor och att det inte behövs. Det tyckte dock inte pappas hustru Kristina som hade köpt två dyra finglas (ett ämnat för whiskey och det andra för vin) som var till för att dricka exklusiva sorter ur. Finsmakarglas som jag själv kallar det.
Ingen pik, jag förstår att hon ville göra det lite extra speciellt. Det ÄR  ju trots allt pappas födelsedag.

Det var dock när pappa tog fram en bekant whiskeysort (tolvårig Bowmore) och "provkörde" sitt glas med som det slog mig; han och jag är väldigt lika. Sätten vi använder oss av våra händer när vi pratar, sättet vi skämtar på och våra små underliga tics. Att han sedan är en finsmakare när det gäller whiskey ökar bara mina misstankar.

Men ja, äpplet faller ju inte så långt ifrån trädet som tur väl är. Efter att ha träffat både mor och far de senaste dagarna så har jag bara sett fler och fler saker jag tagit efter från dom. Jag tycker väldigt mycket om mina föräldrar men jag hoppas ändå på ett/flera sätt att jag växer upp till en egen personlighet som sedan MINA barn tar efter!