Feghet när den är som värst
Det finns olika tillfällen då ens självförtroende inte är på topp och att man tvekar på sig själv eller på tillfället man befinner sig i. Finns en hel del tillfällen då man verkligen tvivlar på sig själv och är rädd för att det ska bli fel, att folk ska tro att man är konstig eller rent av dum i huvudet. Så vad gör man? Man är tyst och låtsas som ingenting när det egentligen är något viktigt man vill säga.
Varför är man så satans feg egentligen, vad är det värsta som kan hända? Ibland kan man verkligen se härligheten inom räckhåll men ändå vågar man inte sträcka ut handen och skörda frukten. Hoppas det är någon som förstår vad jag menar, jag gör det åtminstone som tur väl är.
Varför är man så satans feg egentligen, vad är det värsta som kan hända? Ibland kan man verkligen se härligheten inom räckhåll men ändå vågar man inte sträcka ut handen och skörda frukten. Hoppas det är någon som förstår vad jag menar, jag gör det åtminstone som tur väl är.
Kommentarer
Postat av: sanne
Jag känner igen mig själv i det där, så jag förstår precis vad du menar! En väldigt retlig känsla och tanke som får en att bli förbannad på sig själv ganska ofta.
Postat av: Rickard
Hemligheten är ju tyvärr sådan att det inte gäller att vara så himla feg hela tiden men ibland är det svårt. Man känner av en situation och fattar beslut efter det, helt idiotiskt
Postat av: Izzy
kvasiretorik?
Postat av: Rickard
retoriken är väl inte riktigt rätt kanske då det finns en övertygelse och klarhet i situationen som råder men som självförtroendet inte vågar göra någonting åt.
Trackback