Don't know what I'm looking for but I know won't find it here.
Didn't see all the signals but now my mind is clear

Tänkte här och nu gå ut med att vi ska spela på Alarmscenen på Sweden Rock Festival den 11/6 (på fredagen that is) klockan 21.30. För er som inte är bekanta var Alarmscenen ligger så är det vid Sweden Rock restaurangen så man behöver kort och gott inte ha biljett in till området för att kunna avnjuta denna spelning. Bra va? Just det!
Spelningen kommer att vara i 45 minuter så om ni nu tvunget måste in på området så vet ni nu hur länge tid ni behöver hålla er därifrån.

Dagens och helgens band är det norska bandet Turbonegro. Har inte lyssnat på dessa denimförklädda herrar "på riktigt" på ett bra tag. Dock kom jag över dokumentären Turbonegro - The resErection i fredags och efter att jag tittat klart så insåg jag hur många hits de egentligen har och hur mycket de egentligen har berikat mitt liv.
Därför hoppas jag nu att ni också inser det och slutar lyssna på allt annat trams som spelas, det är bara Turbonegro som gäller i slutändan!

Har nu gått igenom min vänlista på facebook och jag kan konstatera att av 263 vänner så umgås jag kanske med 20, är bekant med 30, har festat och pratat lite kort med 40, en gång varit vän men tappat kontakten med 50 och runt 30 har jag lagt till för att det är en person jag kanske gärna vill lära känna lite bättre och 40 som jag en gång gått i samma klass med och som jag inte minns om jag tyckte om eller ej. Noga uträknat så blir detta 210 stycken personer jag ändå kan spåra och förstå grunden till varför jag har på min lista.

Men varför har jag då 53 personer (ungefär) som jag inte alls vet vilka det är?
Har det blivit någon grej att det är ballt med många kompisar på facebook? "Kolla hur populär jag är på denna internetbaserade community!".
Eller är det bara så att det på något sätt är legitimt att lägga till någon bara för att det är så enkelt och för att då har man ju på något sätt "hälsat" på främlingen (om det nu är det) och väntar sig att personen i fråga ska hälsa tillbaka? Nu kanske jag överanalyserar det hela men det är ändå lite konstigt.


Något som VERKLIGEN har slagit mig är hur folk verkar ta allting man skriver där på allvar. Nu för en vecka sedan så kände jag mig lite busig och skrev "Om slakterierna hade väggar av glas, skulle alla i världen vara vegetarianer" för att se hur reaktionerna skulle bli (jag själv är inte köttätare men jag är väl medveten om att kött inte kommer från Ica ursprungligen) och när jag dagen därpå är på Altona så är det folk jag knappt pratar med i vanliga fall som kommer fram till mig med en nästan orolig blick och frågar på fullaste allvar "Är du vegetarian? Såg att du skrivit något om det på facebook, tänkte att jag måste kolla med dig".
Jag blev väldigt chockad men sedan blev jag lite förvånad över att det skulle vara en sådan jävla stor grej om jag nu HADE varit vegetarian. Det slog mig i samma veva att jag nog kanske ska tänka efter en gång till vad det är jag skriver, men sen insåg jag att jag inte bryr mig. Folk får tro vad de vill, jag vet ju själv hur det ligger till.

Det verkar inte vara meningen att visa sår ska läka helt, de ska vara en ständig påminnare om vad som har hänt och att man ska akta sig för att göra liknande dumheter en gång till. Men likt ett myggbett så kan det ju ibland vara väldigt svårt att låta bli att klia på det och resultatet blir att det kliar ännu mer. Ni vet alla vad jag pratar om, myggen är ju trots allt något som hittar oss alla och inte tvärtom.

Det kan även vara andra sår jag pratar om och trots att man tror att det inte är någon fara så återkommer de där tankarna man trodde man övergett för ett bra tag sedan. Men ack vad fel man kan ha ändå, sorgligt nog.
Jag borde verkligen hitta mig en ny hobby. Att spela i band, plugga och jobba samtidigt verkar inte vara nog för att jag ska hålla på att belasta min hjärna med en massa idiotiska tankar som ändå inte leder någonvart.
Varför ska det vara så egentligen, varför ska det vara så svårt att stänga av det negativa inom en och istället fokusera sig på det som gör en glad? I en logisk och perfekt värld så hade man kunnat göra som på en dator och bara högerklicka på en fil man inte behöver, skicka den till papperskorgen och sedan tömma papperskorgen och vips så var problemet borta.
Nu ljög jag. I en perfekt värld hade det inte funnits några problem, vare sig stora eller små. Men man kan ju få drömma lite åtminstone, det är än så länge inte olagligt.

Otroligt skönt att äta middag med Anders och Maria, har mer eller mindre varit sängliggandes hela veckan på grund av feber så det var skönt att få komma ut lite. Jag skojar inte om det var uppskattningsvis 22 grader ute heller, sjukt fint väder! Nu är det molnigt i vanlig god ordning men hujeda mig vad skönt det var med sol!
Fick bli två långa promenader, först en till Valje och sedan hem från Valje. Kändes väldigt bra att få prata med mor min om lite grejer. Är en del som ska fixas inför hösten och då är det rätt skönt att få prata av sig lite.


Dagens låt får bli från rockrävarna i Danko Jones som släppte nytt album för ett litet tag sedan. Hade räknat ut DJ totalt efter deras senaste skiva Never too loud som väl var i det mesigaste laget. Vissa spår var ok men i helhet var den väldigt tam. Nu är de som sagt aktuella med nya skivan Below the belt och efter bara en lyssning så inser jag att detta nog mycket väl kan vara en stark kandidat till årets rockplatta.
Låten i fråga heter Full of regret, inte det bästa spåret från skivan men jag hittade inga klipp från youtube så ni får nöja er med detta så länge. Väl mött!

Det är en sorglig tid när man befinner sig på en plats man inte vill vara på, umgås med människor man ibland inte tycker om, gör saker som inte är roligt i en tid som förefaller stå stilla. Väldigt munter man kan vara, just det.


En hel del har ändå hunnits med denna helgen. I fredags så tog vi foton med bandet och festade lite vilket faktiskt var rätt roligt även om jag nog ibland önskade att jag kunde däcka som vanligt folk och inte vara uppe till 5 på morgonen och bara prata dynga.
I lördags så fyllde Anders år men officiellt sätt så var det hans katter Måns och Mellis som fyllde år så vi var några stycken som hade kalas i Anders lägenhet och firade för fulla muggar. Alla ni som har katter vet mycket väl om att de är upptagna djur med mycket att göra så de närvarade inte hela kvällen personligen men deras närvaro lyste när de väl behagade att visa upp sig =)

Idag har jag hunnit med att både diska, tvätta, städa lite och plugga och ändå ha tid över för att läsa i Låt den rätte komma in. Med andra ord har denna dagen inte varit alls rolig och det är faktiskt rätt skönt att den är över, på sätt och vis. Det är ju trots allt måndag imorgon och livscykeln påbörjas återigen. Jippie

Hittade äntligen hunden och kattens dagbok, lägger upp den här så att alla kan njuta av den!



Hundens dagbok:

07.00 - TJOHOO, promenad! Det är det bästa som finns!
08.00 - TJOHOO, hundmat! Det är det bästa som finns!
09.00 - TJOHOO, ungarna är uppe! Det är det bästa som finns!
12.00 - TJOHOO, leka i trädgården! Det är det bästa som finns!
14.00 - TJOHOO, åka bil! Det är det bästa som finns!
15.00 - TJOHOO, ungarna kommer hem! Det är det bästa som finns!
16.00 - TJOHOO, leka med en boll! Det är det bästa som finns!
17.00 - TJOHOO, matte och husse kommer hem! Det är det bästa som finns!
18.00 - TJOHOO, hundmat! Det är det bästa som finns!
20.00 - TJOHOO, bli kliad på magen i soffan! Det är det bästa som finns!
22.00 - TJOHOO, sova i mattes och husses säng! Det är det bästa som finns!

Kattens dagbok:

783:e dagen i fångenskap.....

Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medans jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag skall lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon skall jag äta ännu en krukväxt.

Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna nästa gång. I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans framtvingade jag en hårboll i deras favroitfåtölj. Kom ihåg: lägg en i deras säng!

Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de skall gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottsstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi' - jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps ut regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet. Men jag kan vänta! Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias...

Nu har vi uppdaterat vår myspace och det går att lyssna på 3 färska spår från vårt kommande album Blackstrap.
Det är 2 steps cutback, thank you for the consequenses och save the dance som är de nya låtarna för er som inte hänger med =)

Nu är det bara formaliteter som tryck på skiva, omslag och tjafs som återstår sedan blir det releasefest självfallet där ni kan uppleva låtarna live och bara inse att det fortfarande görs intressant rockmusik i Sverige utan att skitband som Takida får er att tro något annat.

Så kika bara in på vår myspace och njut för tusan hundar!

Det finns olika tillfällen då ens självförtroende inte är på topp och att man tvekar på sig själv eller på tillfället man befinner sig i. Finns en hel del tillfällen då man verkligen tvivlar på sig själv och är rädd för att det ska bli fel, att folk ska tro att man är konstig eller rent av dum i huvudet. Så vad gör man? Man är tyst och låtsas som ingenting när det egentligen är något viktigt man vill säga.

Varför är man så satans feg egentligen, vad är det värsta som kan hända? Ibland kan man verkligen se härligheten inom räckhåll men ändå vågar man inte sträcka ut handen och skörda frukten. Hoppas det är någon som förstår vad jag menar, jag gör det åtminstone som tur väl är.