Jag har aldrig varit någon beundrare till musikvideos där bandet bara står och spelar i en replokal i skitig miljö eller där videon följer själva historien som om det vore någon jävla saga. Det tycker jag bara är tråkigt och jag kommer inte ihåg den och kan också leda till att jag tycker låten i sig är dålig.
Kontentan av det hela är att det visuella kan göra en JÄKLA skillnad och en bra video kan lyfta en låt väldigt mycket.

Jag kan dock även bli sur när vissa band gör så förbannat häftiga videos som man bara önskar att man gjorde själv. Två gånger nu så har Mötley Crüe gjort videos som jag kan se om och om igen.
Den första är Saints of Los Angeles, en video filmad i svart/vitt med vissa röda inslag (fungerar ju alltid). Det coola i videon är inte just själva sekvenserna utan hur de använder sig av slowmotion och de olika vinklarna.

Dessvärre har jag inte hittat något youtubeklipp med denna låt som tillåter inbäddning så jag får länka istället. Sorry.

Nåddes idag av nyheten att kronprinsessan Victoria och Daniel Westling förlovat sig och det var ju tydligen big news i Sverige då det känns som att ALLA nättidningar har det som förstasidostoff.

Jag har inget emot kungafamiljen men jag tycker faktiskt inte att det är något att höja ögonbrynen så pass mycket för. Det har pratats om att  det nu kommer att bli en förändring i vårt avlånga land.

Va?

Kommer alla som blivit av med sina jobb att få dom tillbaka och kommer finanskrisen att bara gå över för att dessa två har bestämt sig för att de ska ta den långa promenaden till altaret?
Nej det kommer det inte och det trodde nog ingen heller. Men jag tycker som sagt inte att det är något att jubla över.

Att Social Distortion, Raised Fist och Sick Of It All kommer att spela på West Coast Riot är för mig viktigare!

Usch, jag hatar verkligen att vara sjuk. Man blir helt inlåst i lyan och får ägna dagen åt att försöka vila upp sig bäst det går. Vilken tur då (på sätt och vis) att det ger en tid att komma på något finurligt att skriva här!

När jag kom hem från jobbet så drack jag den första koppen med te på över 2½ år. Jag har hört av många att om man har ont i halsen så ska man dricka det med en liten sked honung i. Jag får erkänna att jag var lite skeptisk då jag aldrig varit någon beundrare av denna dryck.
När jag kom innanför dörren så stod Nicole i hallen och sa att mitt te var klart och att det nog var lagom varmt.
Jag tog koppen och bänkade mig framför dumburken likt en klubbad säl.
Nicole gav mig rådet att tänka mig att det var medecin jag skulle dricka och jag stängde ögonen och lät en stor klunk rinna ner längs halsen och döm av min förvåning när jag tyckte att det var gott!
Sakta men säkert så minskade mitt halsont och jag somnade framför tv'n med reprisen av lördagens melodifestival som sällskap. Nu fattar jag äntligen varför jag inte följer det och varför jag förmodligen inte kommer att göra det heller.

Nu ska jag dock gå och vila mig igen, känner bara att jag plågar mig själv med att vara uppe.

Lång repning idag, närmare bestämt från halv 3 till klockan 8. Vi repade ju självklart inte alla dessa timmar i ett sträck utan det blev några kaffepauser och så åt jag, Alex och Robin. Men ja, 3 timmar effektiv repning blev det i alla fall.

En ny låt är äntligen färdig och nu sitter den till 90%, nu är det körerna som ska finslipas och Anders ska komma på ännu ett episkt och minnesvärt solo. Titeln är Two steps cut back, åtminstone just nu.

Det är lite konstigt det här med att skriva låtar egentligen. Denna låten tog mer eller mindre 2 timmar att göra sammanlagt (alex hade ett riff som han visade, sen kom jag och Anders på ett annat, sen kom alex på en vers och så arbetade vi igenom en riktig höjdarrefräng) och det får väl anses vara något av ett rekord. Så enkelt, snabbt och effektivt.
Däremot kan det ibland vara helt omöjligt att göra klart vissa låtar. Vi hade en ballad som vi jobbat med i flera månader (eller åtminstone 3 månader) och när vi alla trodde att den var klar så insåg vi att den faktiskt inte var bra utan bara tråkig och intetsägande. Det är lite lustigt hur man helt plötsligt kan inse något sådant när man spelat låtjäveln flera gånger.
I nuläget är den låten skrotad och vi har bestämt oss för att dela upp riffen i den låten till andra idéer och göra nya genialiska rock n rolldängor.

Dagens låt måste vara Come on come in med Velvet Revolver. En låt som inte finns på något av deras två album utan gjordes till filmen Fantastic Four. De verkar kunna det där med att göra superhjältelåtar, Set me free var ju trots allt med i Hulkenfilmen från 2003.
Videon är jävligt snygg också, synd att inte vi kom på det konceptet först, suck!

Det är många som känner igen sig i detta, hoppas och tror jag i alla fall.
Man bestämmer sig för att gå och handla lite lagom oskyldigt. Behöver inte vara så mycket man ska handla, kanske bara mjölk och bröd eller kanske lördagsgodis inför en filmkväll med kompisar eller sin respektive.
Man tar en kundkorg och letar upp det man skulle ha plus annat för man kommer alltid på att exempelvis smöret snart är slut så det är bättre att ta det säkra före det osäkra!
Sedan så träffar man någon bekant i affären och börjar prata lite skit om diverse saker och avslutar med ett "Vi ses" eller "Du får ha det så bra".

Inget fel alls med detta, tvärtom så tycker jag det är trevligt att få småprata lite så att handlandet inte nödvändigtvis blir så gravallvarligt. Problemet åtminstone jag har är om man stöter på samma person en gång till. Man säger det inte högt men möts ögonen en gång till så blir hela situationen väldigt pinsam i och med att man redan sagt farväl. Likadant om man ska ställa sig i kö och personen i fråga står längst bak i en, då brukar jag välja en annan.

Frågan är väl bara varför man gör så? Jag trodde länge att jag var ensam om detta lite konstiga beteende men allt eftersom jag pratat med andra om det så känner de igen sig och gör likadant.

Kan ju även vara den där svenska mentalitet som ju ändå är vida känd. Alla som sett Hipp!Hipp! vet vad jag pratar om;

Vågar inte säga till om någon tränger sig före i kön, tittar i nyckelhålet för att vara säker på att man inte möter någon i trappuppgången osv. Jävligt roligt men dessvärre sant, vi är försiktiga av oss av någon anledning.