Nu har jag äntligen klippt mig och blev faktiskt väldigt nöjd med resultatet.
Känns lite ovant nu i början att ha kort hår i och med att jag faktiskt haft rätt långt hår de senaste 5 åren men omväxling förnöjer ju sägs det!
Bilden är tagen av min flickvän.

Mustasch imorgon på Magazinet i Kristianstad och det ska bli kul, många kompisar och arbetskamrater som ska dit så det blir nog en lyckad kväll!
På lördag blir det spelning med X Point Enemy på Markan i Hässleholm, gratis inträde så kom gärna! Söndagen är än så länge oplanerad men jag funderar på att ta tag i träningen inför Stockholm halvmaraton ordentligt och jogga men vi får se. Man måste ju få tummen ur och verkligen tvinga sig till det men det blir nog bra.

Har fått en hel del klagomål den senaste tiden på att jag öppet sågat Metallica's senaste alster Death magnetic och att jag inte gett den en ärlig chans utan förkastat den enbart för att jag tycker gamla Metallica var bäst.

Båda ja och nej blir min respons när jag får höra detta.
Ja eftersom det är sant, jag tycker att Metallica var ett enastående band förr i tiden, vill våga gå så långt att det nog var det var dom, tillsammans med Guns N' Roses och Mötley Crüe, som jag lyssnade mest på under högstadietiden.
Nej eftersom jag faktiskt har gett Death magnetic både en, två ja till och med SJU genomlyssningar för att verkligen inte dra några förhastade slutsatser.

Det som länge varit mitt problem med "nya" Metallica (efter skivan Metallica eller Black album) stavas James Hetfield.
Sakta men säkert så har jag noterat hur melodierna bara blir mindre fantasifulla och att det täcks upp med mer vrålande och falsksång vilket verkligen genomsyrar Death magnetic.

På papperet så är det uppladdat för en riktig dunderplatta; Rick Rubin som producent (som ju trots allt har producerat storheter som Red Hot Chili Peppers, Tom Petty, Slayer osv), en "ny" bassist i form av Rob Trujillo (ny och ny, han gick ju faktiskt redan 2003 i samband med kalkonplattan St. Anger), en nykter James Hetfield och ett band som gått ut med att de känner sig hungrigare än någonsin och att de nu ska återgå till sina rötter.

Detta låter ju faktiskt underbart. Till och med jag blev glad när jag hörde detta och blev genast väldigt nyfiken och förväntansfull!

The day that never comes släpptes som första singel i slutet av augusti och spelades flitigt i radio.
Introt är inte dåligt, men sekunden låten väl kommer igång så tappar jag allt intresse.
Min första funderingar var följande:
* Låter hela skivan såhär?
* Är verkligen detta det bästa ljudet världens största hårdrocksband kan knåpa ihop?
* Sjunger James verkligen såhär tråkigt numera?

Sorgligt men sant så var svaret Ja på de två sista frågorna, hur lite jag än ville tro på det.

Lyssnade idag igenom hela skivan en sista gång efter att ha haft en månads uppehåll för att se om det fanns något som väckte intresse eller den gamle Metallicabeundraren i mig.
Faktum är att jag hittat några saker som faktiskt fastnade men även saker som jag verkligen inte kan blunda för utan som verkligen bara är irritationsmoment.

Bra saker:
* Det finns några riktigt sköna riff här och där som bara Metallica skulle kunna skapa.
* The Judas kiss är en låt som jag kan lyssna på från början till slut.
* De ljög inte, de HAR återgått någorlunda till sina rötter.

Dåliga saker:
* Trummorna. Saknar tyngden och drivet, låter bara torrt och sterilt.
* De minnesvärda (nästintill episka) solona har ersatts med tråkiga skalor med massor av whawha ovanpå, suck.
* James Hetfield vrålar sig igenom en hel skiva och känns bara som en högljudd mattelärare.
* Det finns ingenting som får mig att tänka "de är tillbaka" eller "wow, detta var riktigt bra".

Nu har jag, enligt mig själv åtminstone, varit enormt öppen och verkligen försökt att tycka om denna skivan men jag tror att det är kört. Jag vidhåller fortfarande att Metallica borde ha lagt ner vid mitten av 90-talet för de är inte som vin; de blir INTE bättre med åren, tyvärr.

Väntar fortfarande på dagen de släpper en sista skiva som verkligen knockar mig och får mig att känna mig som på högstadiet igen.
Men för att citera gubbarna lite så är det nog en dag som aldrig kommer.

Sitter här och väntar på att få åka in till Bromölla och läsa lite psykologi. Ska bara läsa en kurs samtidigt som jag jobbar, så att man stimulerar sitt läshuvud lite och får smak för att börja läsa igen, för det kommer jag nog onekligen att göra snart. Frågan är väl bara vad, men det är ett senare problem!

Det som just nu är lite av en nagel i ögat är att jag bestämt mig för att klippa mig och nu helt byta frisyr. Har de senaste 4 åren varvat mellan axellångt hår (jag spelar ju trots allt i ett hårdrocksband) till en lite mer kortklippt snelugg och den senare har jag nu haft i 2 år och har nu nått den punkten då det är dags att säga farväl ett litet tag.

Har hängt upp mig på fauxhawks den senaste tiden och undrar om inte det är det jag vill ha denna gången. Det enda som jag tvekar över är att jag belönats/bestraffats med en stor panna och är lite fundersam på om det inte kommer se dumt ut.
Jag vill dessutom inte ha en sådan fauxhawk som David Beckham populäriserade för några år sen utan vill gärna få det att se "hårdare" ut, snarare den som Ewan McGregor hade/har.
Hoppas verkligen att min frisör kommer att fatta vad jag menar, bilden jag har i mitt huvud är inte alltid så lätt att beskriva med ord.

Skrev inatt att jag såg fram emot att få repa, var absolut ingen lögn utan jag satt i princip och räknade ner minuterna tills det att vi skulle börja.
Självklart när man vaknar så har man fått ett sms från Alex där han säger att han inte vågar repa pga. öroninflammation och att det gör ont i öronen.
Vanligtvis så hade jag inte brytt mig om det nu inte hade varit så att jag hade vetat att han festat hela helgen och av egna erfarenheter så brukar det ju inte gå varken lugnt till eller vara särskilt låg volym på skivspelaren.
Sedermera så blir jag lite irriterad eftersom man får veta det bara någon timme innan så nu går ju ännu en planering åt helvete. Jag borde kanske vara van vid detta, inte första gången direkt men man blir fan lika förvånad och irriterad varje gång.
Jaja, inget att göra åt. Jag och Anders ska leka lite senare och jamma i replokalen så man får något kreativt gjort idag åtminstone

Var ett tag sen man skrev här nu, har ju inte varit särskilt flitig om man säger så. Men ja, det HAR ju faktiskt varit både jul och nyår så man har faktiskt haft annat att tänka på, så ni får ha förståelse för det.

Något annat viktigt som faktiskt också har hänt den senaste tiden är att jag och bandet jag spelar i, X Point Enemy, har fått ägna en hel del tid med att repa med vår nya trummis Robin.

Sedan jag började i X Point så har det alltid varit samma 4 personer, Alex, Anders, mig själv och Frank.
Alla spelade en viktig roll och jag kunde inte för allt i världen se någon av oss bytas ut eller bara inte vara med i bandet, det existerade bara inte i min värld.
Men strax efter vår senaste (och närapå sista) spelning i mitten av november så kom bombnedslaget, Frank hoppade av.
Det hade varit några tröga månader med mycket tjat och komprimissande från allas sida för att vårt schema skulle stämma överens med Franks. Frank gick (och går) sista året på gymnasiet vilket tog mycket av hans lediga tid och detta kom att påverka oss på ett väldigt negativt sätt med väldigt limiterade och inte särskilt kreativa repningar så det kom egentligen inte som en chock, men man ville bara inte att han skulle hoppa av.

Det tog en stund att smälta, vi hade trots allt spelat tillsammans i lite mer än 4 år och upplevt en hel del galenskaper tillsammans så som att nästan ALLTID ta en whiskey tillsammans efter en spelning. Åtminstone jag och Frank, det var lite vår grej. Att han oftast drack whiskey som jag inte ens hade skurat golvet med hör inte hit, det var en tradition man bara inte bröt.
Ovanpå den sköna ytan så var/är Frank också den bästa trummisen jag någonsin träffat, utan att ta i eller överdriva. Inte en enda gång upplevde jag att han hade svårigheter med något man visade honom och oftast så hade han bättre idéer än vad man själv hade. Med andra ord så var det ingen liten förlust i att han valde att hoppa av.

Vi andra hade två alternativ; lägga ner X Point eller hitta en ny trummis.
Ni har nog listat ut vad vi valde och det var aldrig någon tvekan på den punkten utan denna gången var vi överens.

Vi började genast höra oss för med de lokala trummisarna vi visste om och som vi trodde kunde fixa våra låtar. Vi hade en audition med en kille som kunde några av våra låtar, men det kändes inte rätt. Det lät bra men alla visste att han (Simon) inte var rätt person för denna uppgift.

En dag letade jag på www.vendolin.se mest på skoj under medlemsannonser och hittade en annons där det stod "seriös och duktig trummis letar efter ett hårdrocksband att spela med" och såg att han var från den nordvästra delen av Skåne och tänkte att det kunde vara värt att i alla fall kolla om han var intresserad. Föga visste jag då att detta var en riktig lyckochansning!

Två veckor senare och efter lite tveksamheter från Anders sida så bestämde vi oss för att pröva honom. Alex skickade några låtar som han skulle lära sig till den dagen och jag, som hittade honom, hoppades som vanligt på det bästa men förväntade mig det värsta. Jag vet, jag är född pessimist.

3 låtar provade vi och varenda en sattes med bravur. Jag kände genast en inre glädje och frid; vi hade hittat någon att driva X Point vidare mot nya storheter!

I och med Robin bor rätt så långt borta så har vi bestämt att ägna MINST 3 timmar åt att repa i alla fall en gång i veckan. Hittills har vi hållt detta och vi har under de 7 repningarna fått mer gjort än på nästan ett halvår.

Imorgon (eller idag blir det ju) så ska vi återigen repa och jag längtar som fan. Brukar tycka att repningar är rätt tråkiga, det är ju spelningarna man längtar efter men ja, man kan ju inte få lön utan att arbeta. Hoppas verkligen att vi får klart några av våra senaste låtidéer så att man kan inom det snaraste påbörja vår kommande skivinspelning.

Nu måste jag se klart Rise of the footsoldier och dricka upp min Highland Park, ska försöka vara lite mer aktiv här i fortsättningen.

Skål och godnatt/Richie 
P.S. De som vill höra hur vi låter gå in på www.myspace.com/xpointenemy eller www.xpointenemy.com Vår hemsida är inte helt och hållet uppdaterad men ni får ha överseende med det eller skälla på Alex lite D.S.